Det här är en fortsättning på gästbloggaren Jonas Söderbloms inlägg. Del 1 publicerades den 11 februari. Jonas var nyligen på La Gomera med sin fru Cecilia och delar generöst med sig av sin reseberättelse här på Gomerabloggen. Här kommer fortsättningen:

Nästkommande dag skulle komma att tillbringas i bilen. Vi startade på förmiddagen och åkte först till San Sebastián – öns största stad som vi anlände till med färjan några dagar tidigare. Vi tog en promenad genom staden men tyckte inte att den var särskilt lockande så snart bar det av igen, bilen sköt fart upp bland molnen, genom tunnlar och förbi små samhällen. Snart passerade vi Hermigua och vidare till Agulo och Las Rosas. Där lämnade vi den vindpinade nordöstra kuststräckan och svängde in mot öns mitt igen, färden gick uppför tillbaka mot nationalparken Garajonay och ner på andra sidan innan vi nådde den numera ganska bekanta vägsträckan ner till Tecina vid Playa de Santiago.

Jag hade inhandlat en vandringsbok La Gomera and southern Tenerife – car tours and walks av Noel Rochford som jag suttit och dämpat min resfeber med innan vi lämnade Sverige. Vi ville ge den norra sidan av ön en chans också och i bergen kring Vallehermoso fanns det par intressanta vandringsleder. Vi valde den som gick upp till kapellet Ermita Santa Clara vidare längs bergsryggarna bort till Playa de Vallehermoso och tillbaka i en cirkel. Så vår näst sista dag bar det återigen iväg över nationalparken och ner på andra sidan, fullastade med mackor, frukt och massa vatten. Vi parkerade vid busstationen på det lilla torget i byns mitt och följde därefter exakt de instruktioner som angavs i guiden. På några bänkar invid torget satt ett gäng gamlingar och diskuterade högljutt, ett par ungar jagade varandra kring en lekplats med gungor och några män satt och blängde på oss när vi kom gående med våra ryggsäckar och kängor. De hejade dock glatt när vi nickade åt dem.

Vi gick förbi kyrkan och upp till den avsides belägna kyrkogården där guiden visade oss fram till en oansenlig skylt med orden ”Santa Clara” och en pil som vette mot den första lilla stigningen upp i bergen. Vi gav oss av och snart kändes det som om vi gick i någons trädgård, hade vi inte haft guiden i vår hand hade vi aldrig självmant vågat gå i den riktningen där vi snek utanför dörren till två ensamstående små hus. Till slut övergick stigen till en bredare led och i guiden läste vi att vi efter 40 minuter skulle komma fram till en reservoar och en rund stenlagd yta där citat; ”Falcons hover overhead”. Vi stannade vid denna stenbeläggning och tittade oss omkring och mycket riktigt; åtminstone två rovfåglar svävade i luften ovanför oss i den lilla dalen… – vilken magisk guide! Leden blev åter en stig när vi korsade en uttorkad flodfåra och vi klev rakt in i en flock getter som skuttade åt alla håll innan vi trampade vidare upp för den allt brantare sluttningen. Jag började få ”Arurevibbar” efter onsdagens tokvandring från VGR men stigen blev aldrig riktigt så utmanande och vi passerade en grönskande liten skog innan vi plötsligt stod på krönet precis nedanför toppen ”Teselinde” som nådde knappt 900 möh.

Vi passerade vid kanten av ravinen strax under toppen och kom fram till en utkiksplats vid kapellet Santa Clara med magnifik vy över havet västerut. Vid klart väder hade vi enligt uppgift kunnat se både La Palma och El Hierro men denna dag låg molnen tunga över havet. Bakom kapellet fanns ett litet grönområde där någon verkade bo – det fanns vattendunkar och kokkärl och på en sten hade man lagt ut frukt och öl tillsammans med en prislista. Vi såg inte till någon och valde att lämna platsen via en större grusväg som sakta men säkert tog oss ner mot lägre mark. Vi passerade ytterligare ett kapell (Ermita de Coromoto) och nådde efter ca 3 timmars vandring till miradoren ”Buenavista” med utsikt ner över Playa de Vallehermoso. Härifrån såg vi även ut över hela dalen upp mot Vallehermoso och hur molnen över de omgivande bergen sakta men säkert sänkte sig ner över dalen. Vi anade faktiskt med blotta ögat hur molnen sjönk och vi beslöt oss för att ta oss ner längs den sista utförslöpan innan de var över oss.

Nerstigningen var inte riktigt lika brant som den mot Valle Gran Rey men det var stenigt och vi ville inte hamna i en vit soppa där vi riskerade att inte se någonting framför oss. Så på väg ner för stigen slängde vi ett öga ut över havet och såg hur en väldig vit vägg plötsligt var på väg mot oss även därifrån, och en engelsman som vi mötte på stigen kommenterade det hela med ”Who put the sea on fire?”. Fem minuter senare befann vi oss omgivna av dimma och promenaden nerför berget blev lite vanskligare än vad vi hade tänkt oss från början. Trots detta fortsatte vi ändå att möta på vandrare som var på väg upp för berget, fast beslutna om att trotsa den dåliga sikten. Vi kom säkert ner till asfaltsvägen in mot Vallehermoso och gick i lätt duggregn längs den botaniska trädgården vid dalens botten och efter 4,5 timmar var vi tillbaka vid bilen.

Sista dagen tog vi en kortare promenad längs kusten, österut från hotellet. Vi passerade tre mindre stränder och nådde fram till en dalgång med bananplantager och betande getter. På många platser – framför allt vid stränderna – såg vi en mängd små tält uppsatta i skydd av buskar och naturliga grottor i bergen. Speciellt vid en strand där vi räknade till över 20 tält vilket såg ut som ett väl fungerande litet samhälle med eldstäder och klädstreck och matplatser. Vi beslöt oss för att inmundiga lunchen vid en av dessa stränder men satte maten vrångstrupen då vi plötsligt såg oss omgivna av ett gäng nakna människor som ogenerat kastade sig i havet. Inga konstigheter, ingen blygsel – vi käkade upp vår mat och drog oss rodnandes tillbaka mot vårt väldigt påklädda hotell.

Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015