Alla inlägg av Jenny Forsberg

Mer Calima på La Gomera

13 januari 2015NaturcalimaJenny Forsberg

Sa jag att jag inte märkte av någon Calima? Då tar jag tillbaka det. Sedan tre dagar tillbaka är den här igen, och det är värre den här gången. Om jag inte visste att det var Calima skulle jag bara beteckna det som ”mycket disigt väder”. Jag ser solen på himlen, men den är bakom ett ordentligt lager med dis, som alltså är sand. Solen värmer fortfarande lite grann, och man behöver skydda sig mot den om man ska vara ute länge.

Jag märker alltså bara av att vädret är konstigt; jag besväras inte av själva luften. Jag läser i till exempel det här nyhetsinlägget från Teneriffa (länk borttagen pga trasig) att man ska dricka mycket vatten, undvika fysisk aktivitet och till och med hålla sig inomhus. Det där är inget jag har funderat på. Jag har tränat de senaste dagarna, även rört på mig utomhus, utan att känna något särskilt. Antingen är mina luftvägar helt okänsliga för sand, eller så är det här fortfarande inte så mycket Calima som det skulle kunna vara.

Det sägs att det ska bli bättre i morgon och att luften ska vara klar igen på torsdag.

Har du upplevt Calima? Inklusive andningssvårigheter eller bara att solen lyste svagare?

I dag pratade jag för övrigt med en person som är här i Valle Gran Rey för första gången och som inte alls var så begeistrad. Det var bra att bli påmind om att bara för att jag ser det här som mitt andra hem och helst aldrig vill åka härifrån, så är det inte säkert att det passar alla andra. Det är till och med helt säkert att det inte passar alla andra :-)

Valle Gran Rey – en plats för kreativa människor

12 januari 2015Kultur, Valle Gran Reyförfattare, kreativa människorJenny Forsberg

I dag träffade jag ytterligare en författare här – hon kommer ursprungligen från New York men har bott på många ställen i världen och bor nu i Norge. Hon är i Valle Gran Rey för första gången.

Valle Gran Rey är en plats som drar till sig kreativa människor, så det vore kanske snarare underligt om jag inte träffade några författare här. Det finns flera konstgallerier och häromdagen när jag var och handlade vatten i min närmaste lilla supermercado gick jag förbi en studio där en kvinna stod med penseln i högsta hugg och skapade.

Här hittar man även många musiker, och det är knappast en slump att det var när jag var här för ett år sedan som jag kom på att jag ville lära mig att spela gitarr. Hur det går? Jo då, jag jobbar på det :-) Jag lär mig helt på egen hand och är fortfarande larvigt mycket nybörjare, men det är galet roligt, och lite har jag allt lärt mig. Just nu har jag dock en paus eftersom jag inte har någon gitarr att spela på för tillfället.

PS Är du också författare eller intresserad av skrivande och kreativitet? På Jennys författarblogg skriver jag om sådant – välkommen dit!

Vandring på La Gomera: Lomo del Balo

10 januari 2015Valle Gran Rey, VandringJenny Forsberg

Dagens vandring blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade förväntat mig berg men det blev dal.

Min plan var att gå till Las Hayas. Det finns flera vägar dit. Jag följde min vandringsbibel den röda guideboken. Där finns en vandring, med nummer 25, som är en cirkelvandring med olika vägar till och från Las Hayas från Lomo del Balo, som är en bra bit upp längs huvudvägen upp ur dalen.

När jag kom dit hade jag gått i 45 minuter ungefär. Och eftersom jag gick uppför så var jag svettig och faktiskt redan lite trött. Här delar sig vägen och enligt vandringsboken ska jag ta av från huvudvägen och snart ta till vänster. Men den här vägen hittade jag aldrig. Jag har tidigare gått en väg till Las Hayas som måste vara en av de två vägarna som den här cirkelvandringen består av. I morse när jag letade här på bloggen försökte jag hitta blogginlägget om den vandringen, men jag gick bet. Först när jag redan befann mig på vandringen kom jag på att jag måste ha bloggat om den här vandringen på min vanliga blogg, innan jag började blogga om La Gomera separat. Och jo visst, här är blogginlägget om min vandring till Las Hayas. När jag läser det inlägget nu så tolkar jag det som att jag skulle ha fortsatt bilvägen uppåt en bra bit till för att hitta den vägen. Å andra sidan tror jag inte att det var den vägen jag letade efter, utan att det är vägen jag senare skulle komma ner på.

Men det här är efterhandskonstruktioner. Jag befinner mig fortfarande i övre Valle Gran Rey, i krokarna av Lomo del Balo, och letar efter vandring 25 i vandringsboken. Men det är fint även nere i dalen.

Där finns gott om odlingar, och jag går och drömmer om att ha en liten bit mark i Valle Gran Rey, den behöver inte vara större än min odlingslott hemma, där jag kan odla mango och avokado och lite roliga grönsaker.

De här terrasserna finns längs med hela dalen och är väldigt karakteristiska för Valle Gran Rey:

Men jag gick fel. Och så fattade jag det en bra stund senare och gick tillbaka. Och så gick jag fel igen.

Jag kom upp på huvudvägen och gick över den, och fattade inte varför det inte stod i vandringsboken att jag skulle gå över vägen. Note to self: om det händer en massa saker i terrängen som inte är beskrivna i boken så beror det på att jag har gått fel.

Så jag gick tillbaka igen genom odlingarna och så gick jag fel igen. Är det här verkligen vägen?

Nej, det var det inte den här gången heller. Nu hade jag varit ute i två timmar och började tänka att jag nog inte skulle hinna upp till Las Hayas och tillbaka den här dagen. Men jag ville ändå gärna hitta rätt väg, så att jag kunde gå den en annan gång.

Men nej, det var kört. Jag satte mig i en trappa med fin utsikt över palmer, berg och odlingar, och plockade upp min matsäck. Maten bestod av tabouleh, persiljesallad. Jag tänkte på hur gott det hade varit med ett glas färskpressad apelsinjuice till det. Jag har fått in det som vana att dricka färskpressad apelsin när jag äter den här salladen, eftersom c-vitaminen i apelsinen gör det lättare att ta upp järnet i persiljan (Samma sak som att man fick apelsinjuice till blodpuddingen i skolan, om du minns?).

Då kommer en man förbi och hälsar. Han önskar mig ¡Buen provecho!, smaklig måltid. Med sig har han en påse apelsiner, som verkar vara nyskördade från något träd i närheten. Han plockar upp två apelsiner och ger dem till mig.

Jag brukar säga att man får det man behöver, bara man vet vad man behöver – och kommunicerar det till sin omvärld. I det här fallet behövde jag tydligen inte ens berätta det för omvärlden. Men jag skulle inte lita på att det funkar med tankeläsning framöver också; jag tror på kommunikation.

Jag gick tillbaka ner i dalen längs huvudvägen. Jag kom ner till La Calera fyra timmar efter att jag hade startat. Där passade jag på att gå runt lite i de mysiga gränderna, när det nu blev en så kort vandring. Men egentligen var det en alldeles lagom lång tur för mig, och jag blev inte så där sliten som jag alltid blir annars. Fast det var ändå lite det här läget efteråt, softa i solen alltså:

Jag känner mig lite snopen över att jag aldrig kom upp i bergen, och jag förstår fortfarande inte var den där vägen börjar. Jag får nog försöka hitta den andra vägen, den jag gick förra gången jag tog turen till Las Hayas. Men om man bortser från snopenheten var det en fin tur. Det var roligt att se delar av Valle Gran Rey som jag inte har undersökt så noga tidigare.

Författarmöte i Valle Gran Rey

7 januari 2015Valle Gran ReymötenJenny Forsberg

I dag var det mycket folk på sången. Efteråt kommer en kvinna fram till mig och säger på svenska: ”Jag har listat ut att det är du som är Jenny”.

Det kan jag ju inte förneka. Hon har hittat Gomerabloggen när hon har googlat La Gomera, och nu känner hon igen mig från min bild där. (Eller möjligtvis var det min författarblogg som hon hittade – innan jag startade den här bloggen skrev jag ju om La Gomera där.) Det visar sig att hon är författare och författarcoach. Det här måste väl ändå vara något av det roligaste med sociala medier?

Hon berättar att hon även är bekant med ett par norska författare som brukar sitta och skriva här i Valle Gran Rey, och att det här är den sextonde vintern hon är på La Gomera. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Calima på La Gomera

6 januari 2015NaturcalimaJenny Forsberg

Det är Calima på Kanarieöarna just nu, och det har det varit ända sedan jag kom hit. Calima är damm från Sahara och det är ett vanligt väderfenomen på Kanarieöarna. Ett par gånger per år förekommer det, enligt Wikipedia, och då oftast på vintern.

Det som händer är att de här dammpartiklarna finns i luften. Det gör sikten sämre, och om det är kraftig Calima kan man känna av luftvägarna, få hosta och svårt att andas.

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag inte märkt något alls av det här. Jag skulle inte ens veta att det är Calima just nu om inte folk hade berättat det för mig. Jag ser att det inte är så klart väder. Det har inte varit så många fina solnedgångar sedan jag kom hit, och det är bara vid något enstaka tillfälle som jag har sett El Hierro skymta vid horisonten. Men det är också det enda jag märker.

Så jag gissar att det inte är så kraftig Calima. Ryktet säger att det är värre på Teneriffa. Jag var ju där ett knappt dygn på vägen hit, men jag märkte inget då heller.

Vardag i Valle Gran Rey

5 januari 2015Valle Gran ReyvardagJenny Forsberg

I dag har jag börjat jobba, och det jag kanske gillar allra bäst med att vara här i Valle Gran Rey är just att jag har min vardag här. Jag är inte på semester. I januari är min vardag här och inte i Sverige.

Jag gör samma saker här fast lite annorlunda. Jag jobbar, fast kontoret är inte riktigt likadant som i Sverige. Jag gillar det här kontoret bättre än mitt Sverige-kontor i januari.

Jag hänger min tvätt ute i solen på en klädlina på taket till huset som jag bor i, i stället för på en ställning hemma i vardagsrummet. På sagda tak finns för övrigt även husets tvättmaskin. Taket är helt enkelt tvättstugan. Och jag gillar den här tvättstugan bättre än den jag har i Sverige.

Jag gör min yoga här, precis som i Sverige. Och jag har visserligen fin utsikt i Sverige också, men jag undrar om jag inte gillar den här utsikten lite bättre ändå (Just nu yogar jag för övrigt med Yogobe, som jag gillar skarpt).

Jag tycker till och med att det är roligt att gå och handla. I Sverige går jag i princip aldrig in i en mataffär; jag tycker att det är jättejobbigt att släpa på tunga matkassar. Jag beställer all mat från MatHem. Här ser jag det som en lyx att få välja och vraka bland närodlade avokador och mangor i någon av alla de små matbutikerna.

Jag går och gymmar, sjunger, dansar och allt sånt där som jag gör i Sverige, och på vägen dit tankar jag d-vitamin och tänker på hur bra jag har det som har förmånen att tillbringa min januarivardag här i Valle Gran Rey.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – bergen – La Vizcaína

3 januari 2015Uncategorized, VandringJenny Forsberg

I dag har jag varit ute och vandrat. Jag började med att lusläsa den röda vandringsguideboken och hittade en vandring som jag inte har gått tidigare och som både utgår härifrån Valle Gran Rey och går tillbaka ner hit efteråt. Bästa sorten!

Den här vandringen går till La Vizcaína, som inte alls ligger uppe i bergen, fast vandringen går via bergen.

Jag började i La Calera, där jag bor just nu, och gick sedan upp till Ermita de los Reyes, som är kyrkan som ligger en liten bit upp i dalen, strax bredvid huvudvägen, i höjd med Casa la Seda eller El Guro. Där gick jag och kände mig nöjd vid tanken på att det enda jag behöver göra i dag är att sätta den ena foten framför den andra.

Från Ermita de los Reyes tog jag samma väg upp över bergen som man även kan göra om man ska gå till exempel till Chipude eller El Cercado. Eller till Las Pilas. Jag har gått den första biten många gånger, just eftersom den är utgångspunkt för många av vandringarna. Ganska snart kom jag ikapp ett tyskt par som brukar vara med och sjunga i Vueltas på onsdagarna. Vi tog sällskap upp. De berättade att det är nionde vintern de är här. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det tog ett par timmar upp och över krönet, som heter Degollada del Cerrillal. Det kommer jag aldrig ihåg att det heter; jag tjuvläser det i vandringsboken nu. Det var även den högsta punkten på dagens vandring, med 658 meter över havet enligt boken. Det är där man går till höger om man ska till Las Pilas och vänster om man ska till Chipude eller El Cercado. Men bara 50 meter senare ska man ta av upp till vänster på en liten stig för att komma tillbaka ner igen till La Vizcaína. Den stigen hade jag aldrig ens upptäckt om jag inte hade lusläst vandringsboken.

Så jag tackade det tyska paret för sällskapet och gick iväg på egen hand. Bara en kort bit senare så gick stigen över krönet igen och jag hade utsikt tillbaka ner över Valle Gran Rey.

Vi hade gått i skuggan upp, och eftersom den här vägen ner gick på samma sida av berget var den också i skugga. Det var inte så varmt, och tanken på att sitta och frysa i skuggan och äta matsäck lockade inte, så jag stannade kvar där uppe på krönet och åt min lunch i solen med den här utsikten:

Sedan började jag vandringen ner, nu på en stig där jag inte hade gått tidigare.

Det var en rolig väg ner, men lite svår ibland och ofta brant. På några ställen behövde jag ta hjälp av händerna för att ta mig ner. Om du har den minsta höjdskräck ska du inte välja den här vandringen. Det var ganska långa delar av vägen där stigen visserligen var stabil och bra men bara en liten bit bredvid stigen så störtade berget brant ner. Alltså, det framgår nog inte av den här bilden, men det är verkligen brant.

På den här delen av vandringen så mötte jag inte en enda människa. Jag gillar det där med att det bara är jag och berget.

Neråt, neråt, neråt. På några ställen var stigen knappt någon stig, utan jag gick liksom bara direkt i ravinen. Men så småningom så blev stigen stenlagd och mer som en trappa.

Och därefter kom jag ut på vägen i La Vizcaína.

Den här sista biten är för övrigt samma stig som jag och två svenska sångkamrater slutligen hittade januaridag för tre år sedan, när det redan hade blivit mörkt och vi hade gått vilse och irrat runt i bergen i flera timmar och undrat om vi över huvud taget skulle hitta ner. Då hade jag ingen aning om att den här delen av dalen heter La Vizcaína, vi var bara så glada att vi äntligen hade en väg under fötterna.

Härifrån går det att gå upp på huvudvägen som går ner i Valle Gran Rey-dalen och gå längs vägen. Om man i stället går fortsätter längs den lilla vägen så kan man svänga av på en cementerad vandringsväg längs berget.

Den leden har jag gått på många gånger, men inte ända bort dit. Jag fortsatte längs med den och kom bort till stället där jag hade gått upp i bergen på förmiddagen, och en kort stund senare var jag framme vid kyrkan Ermita de los Reyes igen, där jag satte mig på en bänk och vilade benen.

Jag blir så otroligt trött i kroppen av att vandra. Blir alla det eller är det bara jag som är en mesvandrare? Min kropp är rätt skröplig, men den trasiga höften höll ihop bra under dagen. (Fast oj, vad stel den blev sedan när jag kom hem och hade vilat lite.) Jag fortsatte ner till La Calera, där jag tog en färskpressad juice på Zumeriá Carlos (zumo = juice, zumería = juicebar) innan jag skröplade mig upp för trapporna till min lägenhet.

Jag startade vid 10 i morse och var nere vid Ermita de los Reyes klockan 15. Det kommer jag tydligt ihåg eftersom jag hoppade högt när kyrkklockan drog igång. Det tog nog ytterligare en halvtimme ner till zumerían. Fem och en halv timme alltså, inklusive lunchpaus och flera småpauser. Det är en av de kortare vandringarna, och den kändes lagom lång för en lite skröplig tant som jag.

Om man struntar i den långa omvägen längs bergen och bara går närmaste vägen till La Vizcaína, alltså den vägen som jag gick tillbaka, tar det nog runt en timme. Och så en timme till tillbaka då. Det kan kanske vara en lagom promenad någon dag när man inte är sugen på att ge sig ut på en ordentlig vandring?

En dag i Valle Gran Rey: gym, surtant och snygghimmel

2 januari 2015Valle Gran ReyJenny Forsberg

Jag har promenerat en del här i Valle Gran Rey i dag också. Det är ju inte så stort, så man skulle kunna tänka sig att man tröttnar på att promenera här ganska snabbt. Men inte. Dessutom har jag alltid några matinköp som behöver göras – och gärna i flera olika mataffärer.

Ett besök på gymmet blev det också. Jag tränar på det gamla gymmet som ligger i Borbalán, runt hörnet från Spar. Det är gammalt och slitet, och musiken som spelas är från ca 1990. Utrustningen är nog från samma tid, förresten. Jag har inte gymmat på ett par veckor, så det blir nog träningsvärk i morgon.

Det finns också ett nytt gym, där jag bara har gått förbi och tittat in. Det ligger på huvudgatan i Vueltas, alltså den gatan som är fortsättningen på huvudgatan i Borbalán om man promenerar bort mot Vueltas-stranden och Finca Argayall. Där finns kettlebells och crosstraining och sådana där nymodigheter. Nej, tacka vet jag gamla hederliga 1900-talsgym! Sa tanten.

Apropå tant så bor jag cirka granne med en gomerisk surtant. När jag möter henne så stirrar hon bara. ”Hola!” (ja, fast med upp-och-nervänt utropstecken före också) säger jag och ler. Hon fortsätter bara att stirra, och sedan när jag har ryggen mot henne muttrar hon något på spanska som jag inte förstår. Hon är nog den första person som jag har råkat på i Valle Gran Rey som jag inte uppfattar som trevlig.

Vid solnedgången kollade jag in den här snygghimlen från min lägenhet. Japp, det är El Hierro som solen försvinner ner bakom. Det känns som att jag kan leva med den här utsikten.

Mysigt i La Calera och häng i La Playa

1 januari 2015Valle Gran ReyJenny Forsberg

Jag har haft en lugn dag. Läst ut en bok. Softat. Promenerat lite här i Valle Gran Rey. Det har varit ganska molnigt och det blev faktiskt lite kyligt att sitta på lägenhetens terrass, men för en promenad var det lagom temperatur.

I år bor jag i den del av Valle Gran Rey som heter La Calera. Så här ser det ut:

Det är en mysig del av dalen, och det känns roligt att få utforska den närmare. Här finns två små mataffärer, vilket är smidigt för att slippa släpa till exempel vattendunkar några längre sträckor. Men de mesta av mina matinköp gör jag ändå i andra delar av Valle Gran Rey. Det finns även flera restauranger här i La Calera, tre som jag kan komma på just nu. Jag har aldrig ätit på någon av dem.

Dessutom ligger det en zumería här som jag gillar. En juicebar alltså. Precis till höger om bensinstationen på bilden. Där planerar jag att dricka färskpressad juice ofta de närmaste veckorna. Det fungerar dessutom utmärkt att göra även om man gör en raw food-detox, vilket jag gör just nu.

Den närmaste månaden behöver jag bestämma mig för om jag gillar La Calera så mycket att jag vill bo här igen nästa år, eller om jag vill tillbaka ner till Vueltas. Jag uppfattar Vueltas som hjärtat i Valle Gran Rey, och jag trivs otroligt bra där. Men La Calera är verkligen mysigt. Nackdelen är att jag måste släpa en massa tung mat längre sträckor och upp för en massa trappor.

Min ambition är att boka nästa års boende innan jag åker härifrån. Det var min ambition förra året också. Jag sprang runt och tittade på lägenheter och googlade och hade mig, men jag lyckades aldrig fatta något beslut. Och när jag kom hem kändes det inte så akut. När jag sedan försökte boka något i mars så fanns det inga lägenheter kvar som uppfyllde mina krav hos den uthyrare som jag har hyrt av de senaste två åren. Fast det blev ju bra ändå.

Under mitt traskande på stan i dag hann jag även med att hänga en smula nere i La Playa. Jag gillar att hänga på muren framför affärs- och restauranggatan precis vid stranden. Där kan man sitta och blicka ut över havet. Det är det många som gör, och tittar man på den här bilden kan man tro att det är alldeles packat med folk där:

Men muren är lång, och det här är det enda stället där det är fullt av folk. Om man är lite folkskygg som jag så sätter man sig en bit längre till höger, och så får man lyssna på havet i fred.

Resdagar: El Hierro – Teneriffa – La Gomera

1 januari 2015Resa, Valle Gran Reyel hierro, los cristianos, valle gran reyJenny Forsberg

Du som har följt mig ett tag vet att jag inte gillar att resa. Och eftersom det har blivit en del resdagar på sistone så känner jag mig ganska sliten just nu. Men nu är jag i alla fall i Valle Gran Rey, och här blir jag kvar ett tag. Tanken på att jag får vara här i en hel månad gör mig alldeles varm av glädje. Tanken på att jag måste åka härifrån om en månad gör mig sorgsen redan nu. Och det är som det ska vara. Känslan är att jag ska jobba på att vara här längre tid än så framöver.

På onsdagar är det drop in-sång i hamnen i Vueltas, och delar av sånggänget var samma som förra året. Det känns så bra att komma in i rutinerna här direkt och möta bekanta ansikten. En medsångare hade en djup solbränna, och jag frågade hur länge hon är här. Fyra månader, fick jag veta. Se där, en målbild. Ja, inte att vara så solbränd, men att vara i Valle Gran Rey i fyra månader varje vinter.

Men jag skulle ju skriva om mina resdagar. Vi lämnade El Hierro i måndags. Det går bara en båt om dagen till och från El Hierro, utom på lördagar – då går det ingen alls. Båtresan skulle ta närmare tre timmar enligt tidtabellen men tog bara drygt två. Med båten hamnar man i Los Cristianos på Teneriffa.

Chocken när man kommer från en liten by där det knappt fanns några turister och från en ön där naturen är i centrum till en turistort, där just turisterna är i centrum. Den här bilden är tagen på strandpromenaden i Los Cristianos. Jag tror faktiskt att det är fler människor på den här bilden än vi såg sammanlagt på hela veckan som vi var på El Hierro.

Chocken när man kommer från en plats där ingen ens pratar engelska till en plats där det ser ut så här i tidningskiosken:

Chocken när man kommer från en plats där man går in i en av byns få restauranger och väljer ett bord i den tomma lokalen och sedan väntar på att personalen ska dyka upp någonstans inifrån köket – till att komma till en plats där man får värja sig för inkastare.

Jag har tidigare pratat om kontrasterna mellan Valle Gran Rey och Los Cristianos, men kontrasten mellan El Hierro och Los Cristianos var ännu större.

Som tur var fick jag lämna Los Cristanos nästa dag och åka vidare till La Gomera. Maken tog flyget hem och jag traskade ner till hamnen med min resväska och tog eftermiddagsbåten till San Sebastián de La Gomera.

Finns det förresten något snyggare fotomotiv än Teneriffas högsta berg Teide fotat från La Gomera, eller möjligtvis från La Gomera-båten, som i det här fallet?

Så småningom kom jag fram till Valle Gran Rey och lyckades hitta min lägenhet i La Calera. Jag hade fått en karta på mejl och en upplysning om att nyckeln skulle sitta i dörren, och det gjorde den. Så kan man göra på La Gomera :-)

Jag tittade ut från min lägenhet och kände mig ytterst nöjd:

I år hyr jag av Apartamentos Rivas. Min uppfattning hittills är att lägenheten är fin, att allt har funkat i kommunikationen med lägenhetsuthyrarna (vi har mejlats på engelska) och att de är trevliga. Det känns generellt som att det fungerar mycket bra att hyra lägenhet i Valle Gran Rey. Jag har hittills hyrt tre olika lägenheter av tre olika uthyrare, och alla lägenheterna har varit utmärkta.

Gomera.nu

La Gomera – grön vulkanö med skönt klimat