Alla inlägg av Jenny Forsberg

Vandring på La Gomera: Las Pilas-platån

8 januari 2014VandringJenny Forsberg

I måndags var jag ute och och vandrade. Jag gick upp längs bilvägen här i Valle Gran Rey och sedan till kyrkan Ermita de los Reyes som ligger en liten bit upp i bergen. Kyrkan är utgångspunkt för den här vandringen, som i den röda vandringsboken heter Tequergenche och har nummer 30.

Den första biten upp från kyrkan har jag gått ett antal gånger tidigare. Men den är fin med utsikt ner över Valle Gran Rey. När man till slut tar sig över kanten av berget är där ett vägskäl där jag tidigare bara har gått till vänster. Där kan man till exempel gå till Chipude eller El Cercado. Men jag skulle till höger. Den vägen går till Las Pilas – en platå med utsikt över Barranco de Argaga. Stranden man ser där nere är Playa de Argaga, det vill säga stranden precis bortom Finca Argayall.

Tittar man i stället till vänster ser man berget som jag vill minnas kallas Table mountain:

Och till höger är det bara själva platån så långt ögat räcker. Det var förstås fantastiskt vackert där uppe. Och det är så häftigt att man går upp för ett berg och så kommer man liksom till ett nytt landskap där uppe. Och stillheten. Stillheten!

Den här dagen hade jag för en gångs skull förberett mig och fixat matlåda och allt sånt där kvällen innan så att jag kunde komma iväg på förmiddagen. Jag startade klockan 10. När jag kom upp på platån Las Pilas var klockan 13.37. Enligt vandringsboken fortsätter den här vandringen med en runda till Tequergenche där man går neråt från platån och sedan upp och tillbaka till Las Pilas innan man fortsätter samma väg som man kom ifrån. Den rundan skulle ta en och en halv timme, och jag var inte säker på att jag skulle hinna med den om jag ville komma ner ur bergen medan det fortfarande var ljust. Så jag hoppade över den, stannade på Las Pilas-platån och åt min lunch med sagda utsikt över Barranco de Argaga.

På vägen ner finns det en alternativ väg som enligt guideboken är svår men går betydligt fortare. Och eftersom jag började inse att det här skulle bli en för lång vandring för min smak bestämde jag mig att ta den i hopp om att kapa tiden en smula. Med facit i hand tycker jag att det var fel beslut. Det här var en väg som jag uppfattade som läskig och faktiskt farlig, och jag rekommenderar inte någon att gå den. Enligt guideboken skulle det ta en dryg timme innan den här stigen gick ihop med den vanliga leden, men för mig tog det snarare två timmar, så jag vet inte om jag sparade så mycket tid heller.

Ner kom jag i alla fall, men fy vad trött jag var i benen och fötterna när jag var nere på bilvägen igen! Klockan var 18 innan jag var tillbaka på min balkong. Jag är helt enkelt inte gjord för heldagsvandringar; jag ska försöka hitta kortare turer framöver. Det är dock knepigt att hitta korta turer som både startar och slutar nere i Valle Gran Rey – ofta förutsätter de någon typ av transport, det vill säga man måste antingen ta bussen upp på morgonen eller passa eftermiddagsturen för att komma hem. Nåja, vi får se vad jag hittar på för vandringstur nästa gång.

Finca Argayall

5 januari 2014Fritidsaktiviteter, Valle Gran Reyfinca argayall, meditation, yogaJenny Forsberg

Ett av mina många favoritställen här i Valle Gran Rey är Finca Argayall. Man kan bo där i enkla bungalows; det ser ut att vara ett skönt ställe att hänga på, antingen i skuggan vid poolen eller i solen på stenstranden precis utanför.

Tre gånger om dagen serverar de vegetarisk buffé, och man kan köpa in sig på en måltid även om man inte bor där, men man måste boka det i förväg. Jag tänker alltid att jag ska göra det, men det har inte blivit av än.

Min kontakt med Finca Argayall är att jag brukar gå dit någon gång i veckan och vara med på deras eftermiddagsmeditation. Varje dag klockan 16 (utom på tisdagar) har de en meditation eller yogaklass som man kan vara med på även om man inte bor där. Det kostar bara 3 eller 5 euro, beroende på vad det är för typ av klass. I dag var jag där på Heart chakra meditation. En meditation i rörelse som var helt rätt för mig just i dag.

I fredags var jag där för att det stod One wave dance i schemat – fridans enligt de fem rytmerna, ett danssätt som jag gillar skarpt. Men schemat var ändrat och det var kundaliniyoga i stället. Det hade jag ändå tänkt göra någon dag, så det var inte helt fel. Och det var säkert tio år sedan jag var på en kundaliniyogaklass. Men yogainstruktören var faktiskt inget vidare.

För någon vecka sedan var jag även på ”5 elements with Samura”. Sköna tai chi-liknande övningar.

De har även meditation varje morgon klockan sju och en yoga eller meditation klockan åtta. Men morgnar är liksom inte min grej, så jag har aldrig kommit iväg då.

Schemat varierar från vecka till vecka, med ett nytt program varje fredag. Schemat finns på Finca Argayalls webbplats och man hittar det även på anslagstavlor här och var i Valle Gran Rey. Så här ser eftermiddagschemat ut den här veckan:

fredag 3 jan: kundaliniyoga

lördag 4 jan: kundalini (vilket jag antar betyder kundalinimeditation)

söndag 5 jan: heart chakra meditation

måndag 6 jan: yoga with Dan

onsdag 8 jan: kundalini

torsdag 9 jan: yoga with Dan

fredag 10 jan: 5 elements with Samura

Jag får se om det blir någon mer tur för mig dit under veckan, men det blir definitivt fler tillfällen under min vistelse här.

Det allra bästa med att vara med på en meditation på Finca Argayall är meditationssalen. Det är en rund sal med spetstak och glasfönster så att man ser träden och bergen runt omkring. Det finns också ett runt takfönster i mitten av salen, där man kan titta upp på himlen – och bergen om man befinner sig på rätt ställe i salen. Om det inte är någon musik på (eller inte så hög musik) så hör man havets vågor. Jag blir alldeles lugn och liksom klarare i huvudet så fort jag kommer in i den här salen. Det är helt enkelt det perfekta stället för att meditera eller dansa.

För att komma till Finca Argayall går man förbi hamnen och stranden i Vueltas, fortsätter förbi skyltarna om att man går där på egen risk och fortsätter på grusvägen längs med den branta bergväggen bort till Argaga-ravinens början (förbi vägen upp till vänster som leder till fruktträdgården, där jag också rekommenderar ett besök).

Vandring på La Gomera: vattenfallet i Barranco de Arure

2 januari 2014VandringvattenfallJenny Forsberg

Häromdagen gick jag vandringen till vattenfallet i Barranco de Arure. Det är den kortaste vandringen med utgångspunkt i Valle Gran Rey som jag känner till.

Jag hade för mig att det fanns en väg till vattenfallet som började i La Calera, så jag snurrade runt där ett tag och letade. Men jag hittade inte, och till slut gav jag upp och gick den stora vägen upp till El Guro, där jag visste att det fanns en väg upp. Eller rättare sagt två. Den här vägen börjar mitt emot den stora parkeringen som ligger ungefär på gränsen mellan El Guro och Casa de la Seda:

Den andra vägen börjar något hundratal meter längre upp längs vägen, i Casa de la Seda.

Vandringen till vattenfallet skiljer sig ganska mycket från de andra vandringarna jag har gjort här i Valle Gran Rey. Den stora skillnaden är att man inte går upp på något berg, utan håller sig nere i ravinen. Vandringen innehåller alltså inte de fantastiska utsikter från bergen som man annars får när man vandrar här på La Gomera. Å andra sidan är bergen mäktiga även när man ser dem nerifrån (även om det kanske inte syns på bild):

Vandringsleden går längs med den å som vattenfallet ger upphov till. Det betyder att vägen kan se lite olika ut beroende på hur torrt det är i markerna. Vandringsboken avråder starkt från att göra den här vandringen när det regnar – eller om det har regnat mycket på sistone. Så här ungefär ser en stor del av vägen ut:

Något som är roligt med den här vandringen är att man träffar på så många som inte vandrar i vanliga fall. Första gången jag gjorde den här vandringen var det helt oplanerat. Jag var bara ute och tog en promenad och så såg jag en skylt mot ett vattenfall och så följde jag skylten. Jag misstänker att det är fler som gör likadant. Och ytterligare fler som väljer den för att det är en kort vandring.

Det här är den enda vandringsled som jag har gått där jag möter hela familjer. Det är föräldrar med små och stora barn – den här gången var det till och med en man som hade det minsta barnet på ryggen – och ibland folk som går i flippfloppsandaler.

Med det sagt: Det här är verkligen ingen lätt vandring. Den är markerad som medelsvår i vandringsboken, men jag tycker att den lika gärna skulle kunna betecknas som svår. Trots att det inte är någon stigning att tala om är det flera passager där man behöver använda händerna för att klättra. Att gå på hala stenar är standard, och man får räkna med att bli blöt om fötterna för på ett par ställen behöver man kliva ner i ån för att ta sig fram. På ett ställe hänger ett rep som man behöver använda för att ta sig upp – eller ner; det är samma väg tillbaka.

Till slut kommer man fram till vattenfallet:

Det är fint men inte fantastiskt. Det är kul att ha ett mål att gå till, men det är framför allt vägen som är målet med den här vandringen. Det är en riktigt rolig vandring , och jag vill definitivt göra den minst en gång varje vinter.

På vägen tillbaka var jag fortfarande övertygad om att det skulle gå att komma ner i La Calera, så jag irrade runt på berget i sällskap med ett par tyska vandrare ett bra tag innan vi lyckades hitta ner. Rätt väg att gå är alltså att ta stora vägen upp till El Guro eller Casa de la Seda.

För att få omväxling kan man alltså välja vägen mot Casa de la Seda den sista biten tillbaka om man startade i El Guro. Det är tydligt skyltat, och den här vandringen går utmärkt att göra utan vare sig karta eller guidebok.

För den som är bilburen och parkerar på den stora parkeringen i El Guro/Casa de la Seda borde den här vandringen ta runt två och en halv timmar. Kanske till och med två timmar om man är en van vandrare. Om man går nerifrån Vueltas får man nog räkna med minst tre timmar fram och tillbaka, kanske något längre.

Jag rekommenderar den här vandringen för den som vill ha ett litet äventyr utan att behöva göra en heldagsvandring. Jag tycker absolut att man kan göra ett försök med vattenfallsvandringen även som ovan vandrare – det är ju faktiskt bara att vända om man inte vill gå längre; det är ändå samma väg tillbaka. Men jag vill verkligen uppmana till respekt och försiktighet. Ta inga onödiga risker och tänk på att våta stenar är hala. De barn jag såg verkade ha roligt, och ofta var de både snabbare och skickligare än sina föräldrar på att ta sig fram.

Gymmet i Valle Gran Rey

1 januari 2014Fritidsaktiviteter, Valle Gran ReygymJenny Forsberg

I går kom jag iväg till gymmet i Valle Gran Rey för första gången sedan jag kom hit – det är ju så mycket annat som jag vill göra när jag är här. Det var kul att vara tillbaka där igen; gym är en miljö där jag känner mig hemma. Gympersonalen var lika trevlig som vanligt, kände igen mig från förra året och kom till och med ihåg att jag inte pratar tyska.

Det är ett litet gym. Utrustningen är inte den modernaste, jag gissar att den har ett par decennier på nacken. Intrycket förstärktes av att musiken som spelades hade kunnat vara ett av mina blandband från 1992. (Jo, ni förstår, ungdomar, ett blandband är ungefär som en spellista i Spotify.) Men det gjorde inget. Jag trivs på det här gymmet och har överseende med det mesta.

Det finns även en gruppträningssal Jag har inte varit på någon gruppträning där – jag misstänker att den inte håller så hög kvalitet som jag är van vid hemifrån. Men nu hade de satt upp en lina längs med ena väggen i salen. Jag som älskar att gå på lina! Så när jag hade styrketränat färdigt var det upp på linan som gällde. Eftersom jag är envis som få så gav jag mig inte förrän jag hade lyckats gå längs med hela linan utan att trilla ner. Det tog 45 minuter och ungefär sjutusentrehundaurtifjorton försök.

Att träna på gymmet kostar 9,50 euro för en gång. Eller för en dag, som de säger. En gång kom jag dit på en söndag vid halv ett och kvinnan bakom disken såg alldeles förskräckt ut och sa ”Du vet att vi stänger klockan två på söndagar?” I deras värld ska man tydligen vilja utnyttja hela dagen om man nu har betalat för en dag. Själv tyckte jag att en och en halv timme var lagom lång tid för ett träningspass.

Man kan även köpa månadskort, och kanske veckokort också om jag inte minns fel. Men jag räknade ut vid något tillfälle att man behöver träna åtminstone tre, eller kanske var det fyra, gånger i veckan för att det ska löna sig. Och så mycket tänker jag inte hänga på gymmet. Sa jag att det finns mycket annat att göra här i Valle Gran Rey? ;-)

Vandring på La Gomera: Arure–Taguluche–Arure

26 december 2013Uncategorized, VandringJenny Forsberg

I tisdags vandrade jag från Arure till Taguluche och sedan tillbaka till Arure igen. Eftersom jag inte är bilburen har jag hittills bara gjort vandringar som har utgått från Valle Gran Rey. Men nu ville jag göra den här vandringen som börjar i Arure.

Enklast vore om jag kunde ta bussen till Arure. Men busstidtabellen är tyvärr inte anpassad efter vandrare som är ovilliga att jäkta iväg på morgonen. Morgonbussen går klockan åtta (gäääsp!) och sedan går nästa buss inte förrän ett på eftermiddagen. Och ett-bussen blir lite sent om man vill vara säker på att hinna tillbaka innan det blir mörkt. Det brukar ju gå bra att lifta här, men jag hade en känsla av att det inte skulle vara lika lätt att lifta upp ur dalen på förmiddagen – jag var dessutom extra sen den här dagen, klockan var över elva när jag kom upp till La Calera där jag försökte få skjuts – som ner på eftermiddagen när alla vandrare ska tillbaka. Min känsla stämde. Jag gav upp liftförsöken ganska snart – det kändes liksom så förnedrande att stå där utan att bli upplockad. I stället tog jag en taxi upp till Arure. Det kostade 15 euro. Är man flera som delar är det kanske det bästa sättet att ta sig upp på?

Vandringen till Taguluche börjar på samma ställe som de flesta andra vandringar som utgår från Arure. Om du har varit i Arure har du kanske sett den här akvedukten?

På andra sidan om den finns en mirador, en utsiktspunkt, med en fantastisk vy över dalen. Jag började gå neråt. Om du har den röda vandringsguideboken så är det här vandring nummer 35, som är märkt som en svår vandring.

Så här ser utsikten ut alldeles i början av vandringen. Notera grannön La Palma vid horisonten.

Början av vandringen var ordentligt brant. Det är svårare med brant klättring när man ska neråt tycker jag. Några gånger var jag tvungen att sätta mig på rumpan för att kunna ta mig vidare neråt. Och vid ett tillfälle tappade jag bort stigen. Var är den nu då?

Men jag hittade snart rätt igen och kunde fortsätta.

Vandringen ner tog drygt två timmar. Det var första gången jag gjorde en vandring som började på den högsta punkten – med den finaste utsikten. Vilket antiklimax det var att inte få ta sig över något krön utan bara: ”jaha, nu är jag … nere?”

Nere i Taguluche ska det finnas en bar/restaurang, som jag aldrig gick till. Guideboken berättar också om en båtplats som inte används längre men där det är fint. Men det skulle ta en extra timme att gå dit och tillbaka, och jag tyckte inte riktigt att jag hade tid med det. Jag hade en viss förhoppning om att hinna med bussen tillbaka som går runt 16.30 från Arure. Dessutom var jag redan trött i benen, och jag måste ju orka gå hela vägen upp igen.

Så jag vände ganska omedelbart. Satte mig snart och tog lunchpaus och fortsatte sedan min väg upp. Det var inte lika jobbigt att gå uppför. Visserligen fick hjärtat jobba hårdare och jag blev svettigare på väg upp, men kroppen blev inte lika sliten. (Jag har en del strul med kroppen; de mer permanenta skadorna är en trasig höft och ett mindre diskbråck. För tillfället (hoppas jag) dras jag även med ischias.)

En bra sak med att ha en guidebok är att man kan få tips på flera olika vägar. Om man följer vandringsboken för den här vandringen så är det en ny rutt på vägen upp.

På vägen upp såg jag den här dammen. Kul effekt med de upp-och-nervända palmerna som speglar sig i den!

När jag nästan var uppe mötte jag ett gäng getter. Det finns en gård uppe på krönet, och jag har sett getter där förut, så jag antar att de hör dit.

Det är så roligt att se getter klättra. För övrigt har jag sett getter klättra inte bara i berg utan också i träd. Men det är en annan historia, som inte utspelar sig på La Gomera.

Getterna verkade för övrigt digga utsikten lika mycket som jag:

Vandringen upp tog ungefär lika lång tid som den ner för mig. Sammanlagt tog det 4,5 timmar inklusive lunchpaus på 20–30 minuter och några korta pauser. En van vandrare med mindre trasig kropp bör kunna kapa åtminstone en halvtimme på nervägen. Vandringsboken säger att den här vandringen ska ta 3 timmar och 45 minuter.

Jag var uppe strax efter fyra och ställde mig utanför restaurangen för att vänta på bussen.

Den dök upp kvart i fem. Jag betalade 2 euro och var snart nere i Valle Gran Rey igen.

En eftermiddag med sång

25 december 2013Fritidsaktiviteter, Valle Gran ReysjungaJenny Forsberg

Jag ägnade eftermiddagen åt att sjunga. Varje onsdag kl 13.30–15.30 är det drop in-sång i en lokal som ligger precis vid stranden i Vueltas i Valle Gran Rey. Ett par hundra meter från lägenheten jag bor i, med andra ord.

Det var härligt! Jag kände igen en stor del av det sjungande gänget från förra vintern och blev själv igenkänd av dem. Sångerna är en blandning av allt möjligt. En del kristna sånger, lite afrikanskt, något sanskrit-mantra, en och annan slagdänga. Ofta i stämmor eller kanon. Hmm … det här låter ju precis som när jag sjunger med Ange Turell. Det finns nog ingen i hela världen som är en lika skicklig och pedagogisk sångledare som han, men den här kvinnan som håller i sången i Vueltas kvalar in på en god andraplats.

Som uppvärmning – och ibland även senare under sångpasset – är det improviserad stämsång där vi får olika stämmor som sedan byts ut vartefter. Roligt! Sångledaren pratar mestadels tyska men byter till engelska ibland när hon kommer på att det finns några som inte kan tyska. Jag pratar absolut ingen tyska men kan förstå en aning ibland, och jag har faktiskt inga problem att förstå vad sångledaren vill att vi ska göra i sången – hon är pedagogisk och har ett tydligt kroppsspråk. Och jag förstår ju själva sjungandet – vad mer kan man behöva?

Den tidiga kvällen ägnade jag åt att hänga utanför Casa Maria i La Playa. Det är där det händer. Vid solnedgången. Men det ska jag berätta om en annan dag.

En dag i Valle Gran Rey

23 december 2013Valle Gran ReyJenny Forsberg

Jag har väl inte riktigt landat här i Valle Gran Rey än. Precis som i lördags har jag ägnat en stor del av den här dagen åt att gå runt på stan och handla mat. Jag som är van vid att inte lägga en enda sekund på att gå i mataffärer hemma – jag handlar allt på internet. Här går jag runt i flera olika affärer för att hitta allt jag behöver. Och tycker dessutom att det är en riktigt rolig sysselsättning. Nu när jag har semester tycker jag så. Vi får väl se om någon vecka när jag ska jobba hur stor lust jag har att springa runt i affärer.

Jag har också

suttit på en sten och lyssnat på havet
tittat på bergen
softat på balkongen
sett en cyklande tomte
gått till La Paloma, som jag hyr lägenheten av, och betalat hyran.

Och så har jag tänkt (igen) på hur trevliga alla är här i Valle Gran Rey. Kanske är jag själv trevligare här än hemma? Jag har tänkt på det tidigare, att den här platsen gör mig till en bättre människa. Vid ett par tillfällen i dag när jag gick på stan hejade jag på, och till och med stannade och pratade en stund med, människor som jag pratat med tidigare i olika sammanhang de senaste dagarna. Hemma pratar jag aldrig med okända människor på stan.

Min plan är att som vanligt ägna mig åt en massa aktiviteter här typ sjunga och dansa och så. Någon yogaklass kanske, om min skröpliga kropp klarar av det. Och så vill jag gå till gymmet förstås. Än så länge har jag inte gjort något alls av det här; det känns inte så bråttom. Jag undrar om allt sådant är som vanligt den här veckan eller om saker tar juluppehåll.

Jag funderar också lite på att vandra i bergen i morgon igen. Det är i alla fall något man kan vara säker på: att bergen inte tar något juluppehåll. De står där som ett bevis på att det finns trygghet och beständighet i världen. Kanske är det därför jag gillar dem?

Vandring: Valle Gran Rey–Arure via Barranco de Arure

22 december 2013Uncategorized, Vandringarure, valle gran rey, vandraJenny Forsberg

I dag har jag vandrat. Jag har gått till Arure flera gånger tidigare på berget La Mérica (här kan du läsa om första gången jag vandrade till Arure ). Men jag visste att man kan gå upp genom att ta en vandringsstig från stora vägen också och det var jag sugen på att prova, kanske framför allt för att det öppnar för att kombinera La Mérica-vandringen med den här till en cirkelvandring i stället för att behöva ta samma väg tillbaka.

För den som använder den röda vandringsguideboken så är det här vandring 24 och den betecknas som en medelsvår vandring.

Jag började alltså längs bilvägen upp från Valle Gran Rey. Vandringen enligt guideboken började i Los Granados, vilket var en timmes promenad upp längs vägen för mig. (Jag har dock en känsla av att jag gick rätt långsamt i dag.) En timmes uppförsbacke är ju ganska jobbigt, så jag började bli trött i benen redan när den egentliga vandringen började. Om jag ska gå den här vägen fler gånger skulle jag behöva ta mig upp till Los Granados på något annat sätt än till fots för att spara energi till den verkliga vandringen.

Under min promenad längs vägen träffade jag en icke-vandrare som ändå vandrade. Alltså, han hade spontant bara börjat gå utan någon egentlig plan. Nu undrade han vart jag skulle. Jag sa att jag funderade på att gå till Arure och han tyckte att jag var galen ”You must be Norwegian.” :-) (En vandrare skulle inte ha tyckt att jag var det minsta konstig – folk vandrar från Valle Gran Rey till Arure och tillbaka igen varje dag.) Jag berättade att jag är svensk och han att han var irländare men boende i Danmark sedan 30 år tillbaka. Han pratade förstås danska men kunde även en gnutta svenska och hade varit i Stockholm flera gånger.

Sedan började själva turen enligt vandringsboken. Jag gick upp på berget och hade fin utsikt ner över Valle Gran Rey.

Orsaken till att jag valde den här vandringen just i dag var att nästan hela vandringen är i närheten av den stora vägen. Jag tänkte att om jag inte orkar gå längre, eftersom det är säsongens första vandring, kan jag alltid lifta ner igen. Men jag fortsatte förstås – det är liksom inte min grej att stanna halvvägs.

Enligt vandringsboken kan man gå upp en väg till Arure och ner en annan – åtminstone den första biten från Arure är en annan. Sedan kommer man till samma väg som den man tog upp. Jag var sugen på att se båda vägarna. Men längs vägen blev jag så trött i benen att jag bestämde mig för att låta vandringen sluta i Arure och lifta ner därifrån.

Till slut tog jag i alla fall lunchpaus. Då hade jag gått i tre timmar (inklusive flera småpauser) och var uppe på bergets platå. Sämre lunchutsikter än den här har man ju haft:

Här och var så syns det fortfarande spår av den stora branden på La Gomera i augusti 2012, till exempel i form av brända träd:

Arure kan väl nästan inte kallas en by ens. Det är bara några hus längs en väg. Men det är fint ändå:

I Arure gick jag in i baren El Jape för att låna toaletten och köpa en flaska vatten. Jag har aldrig ätit där, men det är alla vandrares vattenhål. Det är många vandringar som utgår från Arure, så det är vanligt att vandrare tar bilen dit, och då tar man kanske något att äta eller dricka innan man kör tillbaka ner i dalen. Det är också utanför El Jape som bussen stannar, så för den som planerar att ta bussen ner till Valle Gran Rey är det ett bra ställe att fördriva tiden.

När jag kom ut igen var jag så nyfiken på var den andra vägen ner började. Jag tänkte bara titta på det lite snabbt. Den gick uppför en trappa och sedan fortsatte den uppåt en bit – och vips så hade jag börjat gå igen.

Jag inbillar mig ibland att alla berg är spetsiga och har en topp, som Teide. Men ofta är det ju inte så, utan det finns platåer där man kan vandra helt plant. Så var den här biten av vandringen, efter en första stigning. Två kilometer plan vandring. Såååå skönt när man liksom har gått upp för en trappa i en hel dag.

Snart kom jag tillbaka till stället där jag hade suttit och ätit lunch. Och efter ytterligare en stund var jag tillbaka nere på stora vägen där jag hade kommit upp ur Barranco de Arure (Arure-ravinen) tidigare. Där tog orken slut. Jag satte upp tummen och fick lift ner av den första bilen som passerade. Det var ett tyskt par som hade varit på La Gomera i oktober i år och nu redan var tillbaka igen. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Santa Cruz de Tenerife–Valle Gran Rey, La Gomera

20 december 2013Uncategorizedvalle gran reyJenny Forsberg

Jag började dagen i ett regnigt och småkyligt Santa Cruz. Alltså med småkyligt menar jag typ 19 grader, men det gråa vädret gjorde att jag kände mig frusen. Jag tog spårvagnen till ändstationen Intercambiador. Det fungerade att ta resväskan på spårvagnen – och det är bara tio minuters resa.

Jag hade kollat upp i förväg vilken buss jag skulle ta och hur ofta den gick. När jag åkte för två år sedan hade jag inte kollat något i förväg, men det blir faktiskt lättare när man gör det. Och jag som inte gillar att resa vill gärna göra det så smidigt som möjligt.

På den stora tavlan med bussavgångar stod det att bussen skulle gå en helt annan tid än jag hade kollat upp. Men det verkade vara samma buss som gällde i alla fall. Alltid något.

Bussen kom en stund efter avgångstid. Chauffören klev ur och stängde bussen. Ett gäng passagerare stod kvar och väntade. Chauffören kom tillbaka efter en stund, och sisådär en tjugofem minuter efter avgångstid så gick faktiskt bussen. Äh, jag raljerar nu. Busstrafiken på Teneriffa är verkligen smidig. Bra vägar och tät trafik – bussen mellan Santa Cruz och Los Cristianos skulle enligt tidtabellen gå ungefär en gång i halvtimmen. Bussen tog en timme och sedan promenerade jag till Gomerabåten.

Jag var där i god tid och köpte biljett till Naviera Armas-båten 14.30. Jag åker helst med Naviera Armas. Det finns bättre möjligheter att sitta ute på de båtarna. Dessutom är de billigare (och lite långsammare men det känns inte som om det spelar någon roll när resan bara tar en timme). Det var varmt som sjutton, och jag hade långbyxor och regnjacka. Fel. Bytte till shorts och smetade solkräm på axlarna. Och så blev det en skön båtresa.

När jag kom fram till San Sebastián på La Gomera så var det två och en halv timme kvar tills bussen mot Valle Gran Rey skulle gå. Jag slog mig ner på strandpromenaden och kom ihåg att jag hade läst att det skulle finnas gratis wifi där numera, så det var inte svårt att fördriva tiden en stund. Det var faktiskt där jag skrev större delen av det här blogginlägget.

Men det här var inte någon särskilt varm dag på La Gomera, så när solen försvann bakom berget var mina shorts helt fel. Jag lämnade strandpromenaden och gick mot busstationen.

Bussturen gick bra. Det tar en och en halv timme att åka. Och jag blev inte så farligt åksjuk den här gången. Det är så olika det där. Undrar vad det är som avgör. Jag hade åksjukearmbanden på mig, men det har jag ju alltid, och så satt jag och åt kanderad ingefära och var lagom ohungrig. Jag får absolut inte åka någonstans med tom mage; då mår jag pyton.

Tänk att det ska ta så lång tid att resa! Jag som aldrig åker hela vägen från Täby till Valle Gran Rey, eftersom jag tycker att det blir en så lång resa, och så blev det ändå en tiotimmarsresa bara att åka från Santa Cruz till Valle Gran Rey. Nu ska jag inte resa någonstans förrän i slutet av januari.

Och så känslan när jag åkte ner i dalen Valle Gran Rey. Det är ju här jag ska vara! Och nu är jag här. Den känslan.

Utflykt till La Laguna

19 december 2013ResaJenny Forsberg

I dag tog jag spårvagnen till La Laguna. Till ändstationen La Trinidad tog det en halvtimme från min närmaste spårvagnshållplats. Det tar ytterligare tio minuter om man startar från ändhållplatsen här i Santa Cruz. Det var mycket smidigt att åka spårvagn; det blir en sightseeingtur i sig, och jag som lätt blir åksjuk på bussar gillar rälsburen trafik bättre.

Och så var det så enkelt att köpa biljett. Man stoppar pengar i en automat på stationen, får sin biljett och sticker den i en ny automat inne i tåget så att den blir stämplad. Och ibland är det kontrollanter på tågen Tänk om Storstockholms lokaltrafik också kunde förstå hur enkelt det kan vara. Dessutom har jag nu läst på om spårvagnarna: De är Kanarieöarnas enda spårvagnar och de började gå 2007.

La Laguna var en supermysig liten stad som jag verkligen rekommenderar en utflykt till. Om du är intresserad av arkitektur är den ett måste. Jag har inget specialintresse för det men uppskattade verkligen den mysiga staden ändå. Här kommer några bilder:

Det var fler turister i La Laguna än det är i Santa Cruz. Eller det är nog snarare så att det är färre människor i La Laguna, så turisterna är procentuellt fler. Jag fick känslan av att de flesta var där på en dagsutflykt som jag.

Det finns flera fina kyrkor i La Laguna, och huvudsevärdheten är Iglesia de Nuestra Señora de la Concepción. Jag fick tyvärr inte till någon vettig bild på den, men den var fin både utifrån och inifrån. Och i högsta grad i bruk. Jag såg någon bikta sig i ett biktbås (eller vad det kan heta) och när jag satt i kyrkbänken och beundrade kyrkans interiör började en gudstjänst, som jag smet ut från. I stället gick jag upp i kyrktornet. Därifrån hade jag bra utsikt över staden:

Det var svalare i La Laguna än i Santa Cruz. Jag gick i shorts. Det var fel. Alla andra gick typ i täckjacka. Det var också fel om du frågar mig, men jag hade gott kunnat ha min tunna fleecetröja på mig.

När jag kom hem gick jag upp på solterrassen och satte mig och läste en stund. Då insåg jag att man ser Gran Canaria därifrån. Ser ni?

Jag är mycket nöjd med min tripp till La Laguna. I morgon fortsätter jag till La Gomera. Yay!

Gomera.nu

La Gomera – grön vulkanö med skönt klimat