Jag är nog den nojigaste personen i hela världen när jag är på resa.  Det är som om all oro, som håller sig ganska bra i skinnet till vardags, blommar ut till max när jag reser. Jag avskyr verkligen att resa. Det här och lite till har jag oroat mig för under mina resdagar den senaste veckan:

• Jag kommer att glömma mitt pass hemma.
• Jag kommer att missa flyget.
• Hotellreceptionen på Hotel Playa Sur kommer att vara stängd eftersom jag kommer fram sent på kvällen. Jag kommer inte att få mitt rum utan kommer att få sova på gatan.
• Jag kommer inte att hitta busshållplatsen för att ta bussen till Santa Cruz.
• När jag kliver av bussen i Santa Cruz kommer jag inte att hinna ta ut min väska ur bagageutrymmet innan bussen kör iväg.
• Jag kommer inte att hitta till lägenheten i La Laguna.
• Ingen kommer att möta mig vid lägenheten i La Laguna, och jag får inte tag i ägarna, så jag kan inte komma in i lägenheten.
• Bankomaten kommer att sluka mitt kort.
• Jag kommer att tappa bort mitt pass.
• Jag kommer att bli av med min plånbok.
• Bussen från Santa Cruz till Los Cristianos kommer att bli försenad så att jag missar båten till La Gomera.
• När jag kliver av bussen i Los Cristianos kommer jag inte att hinna ta ut min väska ur bagageutrymmet innan bussen kör iväg.
• Min resväska kommer att gå sönder när jag går från busstationen till hamnen i Los Cristianos.
• Jag kommer att tappa bort mitt pass.
• Båten kommer att vara full för att det är julrusning till La Gomera, så jag kommer inte att få plats.
• Jag kommer att bli sjösjuk på båten – det blåste faktiskt jäääättemycket i Los Cristianos; det kommer säkert att gunga jäääättemycket.
• Jag kommer att bli åksjuk på den slingriga vägen mellan San Sebastián och Valle Gran Rey.
• Jag kommer att bli av med min plånbok. Och mitt pass.

Ja, jag ser ju själv hur fånigt det här är. Inget av det här hände – utom att jag mådde rätt sunkigt på den sista bussresan.

Framme i Valle Gran Rey

Och nu är jag i Valle Gran Rey!

Jag är så tacksam att jag fick vakna upp här i morse. Och att jag får göra det varje dag de närmaste sju veckorna. Redan i går när jag bara hade varit här i ett par timmar så kändes allt så självklart. Det är som om jag bara har varit iväg på en långhelg eller så och nu är hemma igen. För inte kan jag väl ha varit borta i tio månader; var skulle jag ha varit under den tiden? Det är ju här jag ska vara!

Det regnade massor i morse, och det kändes fint. Förra vintern var det så torrt och varmt här, vilket absolut var skönt, men det känns bra att det kommer regn nu. Lagom tills jag masade mig ut slutade det att regna. Jag har lallat runt lite på stan, konstaterat att allt är sig likt, fyllt köket med matvaror, läst på alla anslagstavlor och funderat på vad jag vill ägna mig åt för aktiviteter. Jag var nere på stranden i Vueltas och mindes att jag i slutet av min förra vistelse här kom överens med mig själv om att jag alltid skulle ha badkläder med mig när jag gick ut, ifall andan skulle falla på att ta ett dopp. Nu blev det inget dopp, för jag hade glömt den överenskommelsen, men nu är jag påmind :-)

Jag har semester i en dryg vecka till, så jag har tid att göra saker. Fast som det känns just nu har jag mest lust att vara i min introverta bubbla, läsa böcker, yoga, promenera lite om den skröpliga tantkroppen tillåter det. Typ så. Vi får väl se vad som händer.

Jag är här!

Ibland när min längtan efter Valle Gran Rey är extra stark sitter jag och Gomeraknarkar på booking.com. På sistone har jag ofta hamnat på Caserío de la Playa, som ligger i La Playa. Visst ser det mysigt ut? Inte är det så farligt dyrt heller. Men jag behöver bo billigare än så eftersom jag vill vara borta längre. Men om jag någon vinter – hemska tanke – måste begränsa mig till att vara i Valle Gran Rey bara någon vecka så skulle jag kunna tänka mig att bo där. Eller när jag blir rik förstås :-)