I dag har Gomerabloggen besök av en gästbloggare, nämligen Ingalill Andreasson, som är i Valle Gran Rey just nu. När Ingalill inte vandrar i bergen på La Gomera är hon författare och skrivkursledare. Hon är också redaktör för min kommande roman Tsunamin, som släpps under våren.
Idag har jag gjort en typisk Gomeravandring – min modell. En fin mix av möten och ensamhet. På bussen upp mot Arure fick jag bättre koll på vind och väder, ändrade (som ofta) plan. Och slog följe med Gunilla och Lisa, två andra ”långliggare” härnere, en halvmil mot Santa Clara (ovanför Vallehermoso). Sedan ensam tillbaka till Epina, där jag fördrev en stunds bussväntan ihop med: en man från Arizona som bor nere i Arguamul med sin finska fru sen trettio år – en kvinna från Luxemburg som bor i San Sebastian – några vandrare från Chicago. Buss, bussbyte, och utbyte av tips med en kvinna som hade vintervandrat här i tjugo år. (Själv började jag 1998) Av en äldre lokal dam fick jag veta att lilla Tazo har en Sankta Lucia-fest av något slag, lite kul så här i december.
Ön är liten men kosmopolitisk. Varje dag brukar jag få träna både spanska, engelska, tyska, och norska eller danska. Motion för hjärnan. Här finns bra kurser i spanska, jag har gått tre-fyra gånger plus en termins invandrarspanska, och har stor glädje av att kunna slänga käft eller få svar på undringar.
Icke-vandringsdagar börjar på hamnstranden när solen kryper över berget, oftast har jag sällskap av något dussin människor som står utströdda och rör sig: diverse yogavarianter, pilates, styrka, dans. En pratsam f.d. general född 1917 tar sin dagliga morgonpromenad: tio vändor utmed vattenbrynet. Och så är vi en handfull simmare, den där första timman. Var och en blir salig på sin tro.
I takt med värmen kommer fler och fler, många tyska familjer med småbarn (bra ställe att vara barnledig på!) och många övervintrare som man känner igen och hejar på. Först framåt onsdag brukar fler av veckoturisterna (Tui, Ving, Apollo etc) hitta hit; de har få dagar att spendera och ett späckat utflyktsprogram.
Kan du klara av ett par timmar till fots, då vill jag verkligen uppmana till en vandring, såvitt det inte regnar eller stormar för då är bergen och stigarna hala och förrädiska. Helikoptrarna svävade över Argagaravinen för några dagar sedan, en holländare hade fallit tio meter men lär ha överlevt. Gå inte den om du inte är van vandrare, även om det är frestande att vilja knalla vidare just från stranden och se allt uppifrån. Gå istället upp i tid, och ta åttabussen, då får du dussintals andra och säkrare alternativ. Vandringsturismen här har nämligen (långsamt ) fått service! Skyltar och ledmarkeringar, och en bra vandringskarta att hämta gratis på turistbyråerna. När bilism och därmed vägnät bredde ut sig föll ju många gamla stigar i glömska. Men tack vare alla vandrare har de röjts, och de hålls efter. Fina slingor, ofta forna tiders förbindelselänkar mellan byar och dalar. Medan man går där, tätt inpå odlingsterasser och omväxlande bebodda och övergivna hus, kan man begripa och imponeras av tidigare generationers strävan.
Man behöver alls inte klara alla de grandiosa turerna med 6-700 meters höjdskillnad: det räcker med korta sträckor eller vanliga promenader för att steg för steg närma sig landskapet. (Medan den som nöjer sig med en bil- eller bussrundtur lätt kan få för sig att ”jaha, nu har jag sett La Gomera så vad blir det nästa vinter?”)
Så mitt absoluta tips till dig som läser Jennys blogg för att få veta mer om ön: unna dig att vandra! Du kommer närmre, och du kan rentav bli en av oss som tycker att när man reser hit flyttar man sig hemifrån och hem. Välkommen!
//Ingalill Andreasson
