Kategoriarkiv: Valle Gran Rey

Solnedgång utanför Casa Maria i La Playa

22 mars 2015Kultur, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Ett klassiskt nöje i Valle Gran Rey är att hänga utan för Casa Maria i La Playa och titta på solnedgången. Det är en naturlig samlingsplats – om det är varmt och fint väder är halva stan på plats.

Ett gäng musiker börjar trumma sisådär en 20– 30 minuter före solnedgången.

20131225_182100 De trummar tills solen försvinner ner i havet.

Och sedan trummar de lite till, nu som ackompanjemang till elddansare och andra artister, beroende på vem som är på plats för närvarande.

Underhållningen håller på tills en stund efter att det har blivit mörkt, och ett par gånger under kvällen finns tillfälle att lägga några slantar till de som uppträder.

Du som är i Valle Gran Rey – missa inte att vara vid stranden i La Playa vid solnedgången, minst en gång. Eller kanske varje kväll?

Lägenheten jag hyrde hos Apartamentos Rivas

20 februari 2015Resa, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Den här vintern hyrde jag lägenhet hos Apartamentos Rivas i La Calera i Valle Gran Rey. Lägenheten är en liten etta med ett litet kök och en liten terrass.

Det bästa med själva rummet är skjutdörrarna:

Det är alltså ingen balkong, utan bara ett tunt staket utanför, men man kan dra ifrån alla de här tre dörrarna och sitta strax innanför och titta ut över havet. Eller för den delen ligga på sängen och göra detsamma.

Ja, det är en obäddad säng du ser till vänster. Jag har hört att det finns människor som bäddar sängen. Jag tror att det kan vara samma personer som stryker kläder. Jag hör inte till dem :-)

Det här är en lägenhet som passar utmärkt för en person att bo i. Eftersom jag är just en person så hade jag bara en säng, men är man två så får man förstås två sängar. I stället för den andra sängen hade de ställt in ett litet bord åt mig som jag kunde sitta och jobba vid. Det går alltså att bo två personer i lägenheten också, men då måste man nog vara ett par, eller i alla fall inte ha något emot att bo väldigt tätt inpå sin kompis.

Det finns också ett kök som innehåller allt jag behöver.

Och via köket finns dörren ut på den lilla terrassen, som också har utsikt över havet.

Jag betalade 38 euro per natt för den här lägenheten. Den kostar egentligen 40 euro men jag fick en liten rabatt för att jag bodde i den ensam. Då ingår wifi, lakan och handdukar samt städning en gång i veckan. Det finns ingen tvättmaskin i lägenheten, men det finns en på hustaket som jag får använda för 5 euro per maskin. Det finns fler lägenheter i huset. De två som ligger högre upp har stora terrasser som jag suktar efter, särskilt den ena är verkligen stor. Men de lägenheterna är dyrare. 50 euro per natt kostar de, och det blir för dyrt för mig, som ju vill bo där en längre period. Det finns också två (eller är det tre?) lägenheter på våningen under, men jag de ser inte ut att ha så fin utsikt, och jag känner mig inte så lockad av att bo i någon av dem.

Det är svårt att hitta ett billigt boende i Valle Gran Rey under vintern. Det här är ju nästan en så liten lägenhet man kan hitta. Och jag lyckades inte hitta något under 35 euro per natt med de krav jag har (som är wifi, balkong eller terrass – helst mot havet, eget badrum, fullt utrustat kök, tillgång till tvättmaskin). Det är ofta svårt att pruta ner priset, även om man bor i någon månad eller så, eftersom lägenhetsuthyrarna inte har några problem att fylla sina lägenheter under högsäsongen, det vill säga vintern. Dessutom har de svårt att fylla lägenheterna på sommaren, så de behöver i princip dra in de pengar de behöver under vintersäsongen. Fast den säkert dubbelt så stora lägenheten i Guahedún i Vueltas – en tvåa – som jag har hyrt de två föregående vintrarna kostade 37 vill jag minnas; det känns som en smula sned prissättning.

Det innebär att mina 35 nätter i Valle Gran Rey gick på 1 330 euro. Mycket pengar, i alla fall för mig, men betydligt billigare än att bo på hotell.

Jag gillade den här lägenheten. Så mycket att jag faktiskt har hyrt den nästa vinter också. Och faktiskt så lyckades jag pruta ner priset några euro per natt då. Hurra!

Cykla i Valle Gran Rey

6 februari 2015Natur, Valle Gran ReycyklaJenny Forsberg

Lördagar brukar vara mina vandringsdagar på La Gomera, men nu i lördags hyrde jag en cykel i stället. Att hyra mountainbike över dagen kostade 18 euro (plus en deposition på 50 euro). Och sedan var det bara att trampa iväg

Det finns en enda väg upp ur dalen, så det är bara att cykla på den. Den har rejäl lutning uppåt. Min cykelkondis var usel, och jag var både trött och genomsvettig redan efter tjugo minuter. Men så lätt tänkte jag inte ge mig.

Man kan tro att det inte blir någon naturupplevelse när man cyklar på en bilväg, men så är det inte; de omgivande bergen är lika närvarande när man cyklar på bilvägen som när man vandrar i terrängen.

Min dåliga kondis gjorde att turen gick långsamt. Men det gjorde inget. Jag cyklade på eftermiddagen, men det var många timmar till solnedgången. Jag hade ingen tid att passa, och eftersom jag cyklade ensam sinkade jag ingen. Ganska snart kom jag in i en rytm där jag i princip pausade var femte minut för att stå och flåsa en stund :-)

Vid kyrkan Ermita San Antonio tog jag en längre paus. Nu var jag ordentligt trött i benen. Dessutom hade jag inte med mig mina vadderade cykelbyxor – de låg kvar i min garderob hemma i Sverige. Att vara på cykelutflykt med ovan cykelrumpa men utan cykelbyxor är inget jag rekommenderar. Aj.

Men jag bestämde mig för att fortsätta en liten bit till, och alldeles snart kom jag upp till den första tunneln. Det finns två tunnlar längs bilvägen upp från Valle Gran Rey. Vid den första tunneln kan man cykla på sidan av tunneln, längs den gamla bilvägen. Jag var nyfiken på hur det såg ut där, så jag var tvungen att fortsätta en bit till för att undersöka det. Jag har cyklat den här vägen en gång tidigare, men det var rätt många år sedan nu, 2008, så jag kom inte ihåg riktigt. Om jag minns rätt har den här alternativa vägen dessutom varit avstängd ett tag däremellan men har nu öppnat igen. Det är läskigt att cykla igenom tunnlar – eller det tror jag i alla fall, jag vågar inte prova – så det är en stor fördel att det går att cykla bredvid den första tunneln. Det innebär att det går att cykla ända upp till den andra tunneln även om man inte vill cykla i några tunnlar. Så långt åkte jag dock inte, utan jag vände innan jag kom ut på huvudvägen igen.

Den första tunneln är alltså inte så långt ovanför kyrkan San Antonio.

Det tog mig runt två timmar att cykla upp hit, men då höll jag verkligen ett långsamt tempo. Jag kan tänka mig att en van cyklist kanske kan göra det på halva den tiden. Eller? Har du cyklat upp till första tunneln? Hur lång tid tog det? Berätta gärna i en kommentar.

I alla fall så jag susade jag ner till kyrkan igen.

Och stannade där och åt en sen medhavd lunch.

Den stora fördelen med att cykla jämfört med att vandra är att man har med sig transportmedlet som man behöver på hemvägen. Man behöver inte tänka på att ha krafter kvar till att gå hela vägen ner igen, eller att man måste tajma någon buss för att komma hem. Det är bara att sätta sig på cykeln och svischa ner igen. Så det gjorde jag.

Stand up paddle och röstkurs i Valle Gran rey

30 januari 2015Fritidsaktiviteter, Valle Gran Reysjunga, stand up paddlingJenny Forsberg

Vilken dag jag har haft! I positiv bemärkelse, men nu är jag fullständigt slut.

Det började med att jag fick en introduktion i stand up paddle, SUP, med start på stranden i Vueltas. Instruktören David var mycket pedagogisk, så jag kunde förstå instruktionerna, som var på spanska, fast ännu mer på kroppsspråk ;-) Först visade han på stranden hur jag skulle göra. Sedan klev vi i vattnet. Vi hade varsin SUP-bräda, så han var hela tiden i närheten och kunde ge ytterligare instruktioner när det behövdes.

Jag började paddla sittande på brädan. Efter en stund fick jag gå vidare till knäsittande och så småningom till stående. Vi paddlade först omkring alldeles nära stranden medan jag sakta men säkert kom underfund med hur brädan och paddeln funkade.

Snälla Lisa, som råkade befinna sig på stranden, och som också har en blogg om La Gomera, passade på att ta den här bilden:

Vi var lite för långt bort från stranden för att det skulle bli någon närbild, men det är alltså jag som paddlar först, till höger i bild :-)

Sedan paddlade vi bort mot Playa de Argaga – stranden som ligger utanför Finca Argayall – och förbi den, och även förbi nästa lilla strand Playa de las Arenas. Nu började jag bli ordentligt trött. Och törstig. Jag borde ha tänkt på att ha på mig mitt vätskebälte.

Om man blir trött när man är ute och stå-upp-paddlar så kan man bara sätta sig ner på brädan och vila en stund. Man kan även variera med att sitta och paddla, och det gjorde jag en bit på vägen tillbaka, för jag var trött i benen. Stand up paddling är bra träning för en stor del av kroppen: armar och axlar förstås, och coreträning. Men för mig var det framför allt i låren det kändes. Jag var ganska skakig i benen efteråt.

Men jag gillade verkligen stand up paddle. Jag har bara paddlat kajak någon handfull gånger men jag har aldrig riktigt fastnat för det. Jag har en trasig höft och en rygg som strular en del, och jag får bara ont överallt av att sitta i en kajak, vilket förstås förtar en del av upplevelsen. Men när jag stod upp och paddlade fick jag inte ont. Däremot var det alltså rätt jobbigt, men det är ju okej :-) Det känns inte som att jag skulle vilja ge mig ut på en heldagsutflykt eller så, men att paddla så här som jag gjorde i dag – vi var ute i en och en halv timme ungefär – vill jag gärna göra igen. Jag ramlade inte i vattnet en enda gång – tydligen gör de flesta nybörjare det annars. Däremot tappade jag balansen några gånger så att jag fick böja mig framåt och sätta händerna i brädan. Tur att jag yogar så att jag når ner. (Apropå det skulle jag vilja prova SUP-yoga också, alltså yoga på en SUP-bräda. Det finns inte i Valle Gran Rey men däremot hemma i Stockholm på sommaren.)

David som instruerade mig hittade jag på Instagram, där han heter aburrirseenlagomera (uppdatering: fast nu är länken trasig, så jag tog bort den). Hans företag heter Gomeractiva och ordnar, förutom stand up paddle i Valle Gran Rey, även vandringar och kajakturer. Jag mejlade honom på spanska för att boka den här kursen. Om du inte kan spanska alls kan du gå till utflyktskiosken i hamnen i Vueltas, den där Tina excursiones håller till, så kan de förmedla kontakt med honom.

Efteråt var jag hungrig och törstig och hade bara en kort stund på mig innan eftermiddagens aktivitet skulle ta vid. På stranden träffade jag bekanta från onsdagskören, så jag slog mig ner bredvid dem och vilade mina skakiga ben och åt mitt medhavda mellanmål. Jag tog också ett kort dopp i havet, för att skölja bort svetten efter paddlingen. Skönt var det. Jag måste erkänna att det var mitt första dopp i havet sedan jag kom till La Gomera för en månad sedan. Jag prioriterar uppenbarligen inte att bada.

På eftermiddagen var jag på röstkurs. Den hölls av Monika, som är mer känd under sitt artistnamn monadelisa. Hon står på scen titt som tätt här i Valle Gran Rey, och det är hon som håller i sången på onsdagar, som jag aldrig missar.

Men den här eftermiddagen var det mer en kurs. Vi var en liten grupp, sju personer tror jag. Några av dem som är med och sjunger på onsdagar hade frågat om Monika kunde hålla en kurs, och en av dem frågade mig om jag ville vara med. Det ville jag så klart. Vi sjöng och jobbade med våra röster under ett par timmar, och det var superkul förstås. Kursen hölls på en blandning av tyska och spanska – och ibland, när jag såg ut som ett frågetecken, lite engelska. Men jag hade förvånansvärt lätt att förstå. Jag tycker att jag förstår mer och mer tyska under de veckor jag är här. Monika kommer från Schweiz, och jag uppfattar hennes tyska som enklare att förstå än många tyskars tyska. Och när jag dessutom fick det mesta översatt till spanska också så funkade det bra. Jag förstår kanske nästan lika mycket (eller lite om man så vill) tyska som spanska, men jag kan absolut inte prata tyska. På spanska kan jag i alla fall få fram några enstaka meningar ibland om jag har tur. Men jag ska ju lära mig tyska nu! Nästa vinter pratar jag tyska, ska vi säga så?

Nu är jag tillfälligt slut som människa och har en rejäl huvudvärk. Både huvudet och kroppen har fått sig en rejäl omgång idag. Men i morgon är det på’t igen. Jag har bara två dagar kvar här i Valle Gran Rey. För att slippa tänka på det fyller jag dagarna med roliga saker. Det fungerar rätt bra. Jag funderar på att hyra en cykel i morgon. Fast det beror på hur mycket träningsvärk jag har i låren.

Jag behöver lära mig tyska

23 januari 2015Språk, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Som jag har nämnt tidigare är det inte helt ovanligt att jag träffar på andra författare här i Valle Gran Rey. Jag pratade just med en tysk författare, som jag har träffat ett par gånger de senaste veckorna. Han skriver en kärlekshistoria som utspelar sig här på La Gomera. Två tyskar kommer hit och träffas här, men historien får ett tragiskt slut.

När jag träffade honom idag var han på väg ut på research-vandring. Han har en vandringsscen i boken som utspelar sig på berget La Mérica, och eftersom vandringen i boken utspelar sig på eftermiddagen så behövde han gå den på eftermiddagen. Research när den är som bäst :-)

Å, vad nyfiken jag blev på att läsa hans bok. Men då måste jag ju lära mig tyska först. Jag har tänkt på det ändå de senaste dagarna. Jag tänker alltid att jag kommer att lära mig spanska när jag kommer hit, men det gör jag aldrig, eftersom jag nästan bara pratar med tyskar – och då pratar vi engelska. Och jag tycks aldrig få tid och råd att gå i språkskolan här. Så tänk om jag bara skulle lära mig att prata tyska i stället. Jag förstår redan lite. Kanske kan jag prata lite också om jag bara försöker. Om jag i stället för att köra språkappen Duolingo på spanska gör den på tyska istället under året, och så går jag in för att prata tyska när jag kommer hit nästa år?

Det enda problemet är väl att jag hellre vill kunna prata spanska än tyska. Min motivation att lära mig tyska hemma kommer att vara i botten – det är bara när jag är här som jag vill det. Ja ja, vi får väl se hur det blir :-)

Jag hade svårt att bestämma mig för om det här inlägget skulle hamna här eller på min författarblogg, men det fick bli här.

Middagsdejt

18 januari 2015Kultur, Mat, Valle Gran Reycasa maria, el baifo, restaurang, trummorJenny Forsberg

I dag åt jag middag på en av mina absoluta favoritrestauranger här i Valle Gran Rey – El Baifo i La Playa. Och då finns det ändå många riktigt riktigt bra restauranger här. Det är inte bara jag som gillar El Baifo, så är man flera är det en bra idé att boka bord i förväg.

Men en person – och även två ibland – brukar de ofta kunna klämma in. Då får man i allmänhet dela bord med någon eller några andra. Den här gången fick jag dela bord med en tysk kvinna som brukar vara med på sången på onsdagar.

Hon berättade att hon åkte till La Gomera för första gången på en tjejresa tillsammans med tre tjejkompisar. Redan nästa år fick den ena kompisen tillfälle att köpa ett hus – eller snarare ett ruckel – en bit upp i Valle Gran Rey-dalen, där det inte ens går någon bilväg ända fram. Året efter blev grannhuset ledigt, och en annan i kompisgänget köpte det.

Den här kvinnan har fortsatt att åka hit varje år. Ibland har hon bott i någon av kompisarnas hus, men på senare år har hon hyrt. Hon har två olika lägenheter som hon hyr – en lite större om maken är med och så sololägenheten som hon hyr när hon är här ensam. I år var maken med i tre veckor, och nu är hon här ensam i fyra veckor. Det är nu trettio år sedan hon började åka till Valle Gran Rey om vintrarna. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det är blåsigt och lite kyligare här just nu. Jag hade jacka på mig när jag var ute på kvällen, och nu regnar det ordentligt. Skönt att jag hann hem innan det började. Jag var nere och tittade på gänget som trummar på stranden i La Playa vid solnedgången. De brukar ställa in vid dåligt väder, men tydligen var det inte tillräckligt dåligt i dag. Alla trummare hade mössa på sig, och kvinnan som skulle göra eldshow efter trummandet såg ut att frysa ordentligt när hon tog av sig till kortärmad eldshowkostym. Dessutom lovade de att de skulle göra en kort show i dag och att vi snart fick gå in och värma oss :-)

En återkommande programpunkt: vandra till vattenfallet

17 januari 2015Valle Gran Rey, VandringvattenfallJenny Forsberg

Vandringen till vattenfallet här i Valle Gran Rey har jag skrivit om tidigare. Det är en vandring som jag gärna gör varje år. Jag beskriver den inte i detalj idag, eftersom jag har gjort det tidigare:

Gomera.nu: Vandring på La Gomera: Vattenfallet i Barranco de Arure
Jennys författarblogg: Vattenfallsvandring på La Gomera

Jag gillar den här vandringen, bland annat för att den är kort – den tar inte hela dagen i anspråk. I dag valde jag den för att det var en blåsig dag, och jag var inte säker på att jag skulle vilja vara uppe i bergen i blåsten. Nere i ravinen där jag gick märktes inga vindar alls.

Ett par saker som är bra att tänka på om du ska gå den här vandringen:

Underskatta inte svårighetsgraden. I den röda vandringsboken är den här vandringen klassificerad som röd, alltså medelsvår, och jag undrar om den inte till och räknas som enkel i någon annan vandringsbok. Tro inte på det. Den är svår. På väg tillbaka från min vandring i dag pratade jag med en tysk man som varit i Valle Gran Rey ett tiotal gånger (sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-). Han berättade att han hört från en läkare i här Valle Gran Rey att vandringen till vattenfallet är den vandring där flest människor skadar sig. Det kan jag verkligen tänka mig. Kanske inte för att det är den svåraste vandringen utan för att det är den vandring som flest människor går, och som flest ovana vandrare går. Eftersom det är massivt skyltat till vattenfallet är det nog många som bara halkar in på vandringen – som jag själv gjorde första gången jag gick den – utan att ha rätt skor till exempel. Vilket leder mig in på den andra punkten:
Ha ordentliga skor på dig. Det här är en vandring som stundtals är både hal och blöt. Och mycket stenig och ojämn. Nästan hela vandringen går nere i ravinen som vattenfallet rinner i. Du går alltså precis bredvid vattnet. Ibland går du i princip i vattnet. Det här är den vandring där jag är mest nöjd med att ha ett par vandringskängor. Visst går det att gå den i gympaskor – det gjorde jag själv innan jag hade vandringskängor. Men jag möter alltid folk i sandaler på den här vandringen. Var inte en av dem.

En nyhet för säsongen var att det ställe där man tidigare har fått ta sig upp med hjälp av ett rep nu har fått en stege som gör det lättare att ta sig upp:

Jag har nog aldrig gått den här vandringen så tidigt på dagen. Jag började vid 10. Normalt tar jag chansen att inte masa mig iväg förrän en bra stund senare när jag vet att jag ska gå en så kort vandring. Jag var vid vattenfallet redan 11.30, och då nådde solen faktiskt ner där. Annars är det kallt där, men nu var det riktigt skönt när jag satte mig på en sten och åt lite frukt.

Vattenfallet är litet och puttrigt och liksom lite hemtrevligt. Undrar om det går att få in en film på det här? Jag gör ett försök:

Och så gick jag hem igen. En tretimmarsvandring från La Calera och tillbaka. Bor du nere i Vueltas så lägg på 30-60 minuter på det.

Lappar på stan och meditation

14 januari 2015Fritidsaktiviteter, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Här i Valle Gran Rey finns det gott om anslagstavlor och andra ställen där folk gör reklam för sina aktiviteter. Jag stannar alltid och läser. Det är så jag har fått reda på de flesta av de aktiviteter jag går på här – alltså sjunga, dansa, meditera, yoga och sånt.

Det kan vara så att jag själv satte upp lappar på några ställen i dag :-)

För övrigt var jag på kundalinimeditation på Finca Argayall i dag. Det var skönt. En timmes meditation som består av fyra faser:

skaka
dansa
sittande (eller stående) meditation
liggande meditation.

Och de senaste dagarnas Calima har mer eller mindre släppt, så i dag var himlen blå igen. Härligt!

Valle Gran Rey – en plats för kreativa människor

12 januari 2015Kultur, Valle Gran Reyförfattare, kreativa människorJenny Forsberg

I dag träffade jag ytterligare en författare här – hon kommer ursprungligen från New York men har bott på många ställen i världen och bor nu i Norge. Hon är i Valle Gran Rey för första gången.

Valle Gran Rey är en plats som drar till sig kreativa människor, så det vore kanske snarare underligt om jag inte träffade några författare här. Det finns flera konstgallerier och häromdagen när jag var och handlade vatten i min närmaste lilla supermercado gick jag förbi en studio där en kvinna stod med penseln i högsta hugg och skapade.

Här hittar man även många musiker, och det är knappast en slump att det var när jag var här för ett år sedan som jag kom på att jag ville lära mig att spela gitarr. Hur det går? Jo då, jag jobbar på det :-) Jag lär mig helt på egen hand och är fortfarande larvigt mycket nybörjare, men det är galet roligt, och lite har jag allt lärt mig. Just nu har jag dock en paus eftersom jag inte har någon gitarr att spela på för tillfället.

PS Är du också författare eller intresserad av skrivande och kreativitet? På Jennys författarblogg skriver jag om sådant – välkommen dit!

Vandring på La Gomera: Lomo del Balo

10 januari 2015Valle Gran Rey, VandringJenny Forsberg

Dagens vandring blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade förväntat mig berg men det blev dal.

Min plan var att gå till Las Hayas. Det finns flera vägar dit. Jag följde min vandringsbibel den röda guideboken. Där finns en vandring, med nummer 25, som är en cirkelvandring med olika vägar till och från Las Hayas från Lomo del Balo, som är en bra bit upp längs huvudvägen upp ur dalen.

När jag kom dit hade jag gått i 45 minuter ungefär. Och eftersom jag gick uppför så var jag svettig och faktiskt redan lite trött. Här delar sig vägen och enligt vandringsboken ska jag ta av från huvudvägen och snart ta till vänster. Men den här vägen hittade jag aldrig. Jag har tidigare gått en väg till Las Hayas som måste vara en av de två vägarna som den här cirkelvandringen består av. I morse när jag letade här på bloggen försökte jag hitta blogginlägget om den vandringen, men jag gick bet. Först när jag redan befann mig på vandringen kom jag på att jag måste ha bloggat om den här vandringen på min vanliga blogg, innan jag började blogga om La Gomera separat. Och jo visst, här är blogginlägget om min vandring till Las Hayas. När jag läser det inlägget nu så tolkar jag det som att jag skulle ha fortsatt bilvägen uppåt en bra bit till för att hitta den vägen. Å andra sidan tror jag inte att det var den vägen jag letade efter, utan att det är vägen jag senare skulle komma ner på.

Men det här är efterhandskonstruktioner. Jag befinner mig fortfarande i övre Valle Gran Rey, i krokarna av Lomo del Balo, och letar efter vandring 25 i vandringsboken. Men det är fint även nere i dalen.

Där finns gott om odlingar, och jag går och drömmer om att ha en liten bit mark i Valle Gran Rey, den behöver inte vara större än min odlingslott hemma, där jag kan odla mango och avokado och lite roliga grönsaker.

De här terrasserna finns längs med hela dalen och är väldigt karakteristiska för Valle Gran Rey:

Men jag gick fel. Och så fattade jag det en bra stund senare och gick tillbaka. Och så gick jag fel igen.

Jag kom upp på huvudvägen och gick över den, och fattade inte varför det inte stod i vandringsboken att jag skulle gå över vägen. Note to self: om det händer en massa saker i terrängen som inte är beskrivna i boken så beror det på att jag har gått fel.

Så jag gick tillbaka igen genom odlingarna och så gick jag fel igen. Är det här verkligen vägen?

Nej, det var det inte den här gången heller. Nu hade jag varit ute i två timmar och började tänka att jag nog inte skulle hinna upp till Las Hayas och tillbaka den här dagen. Men jag ville ändå gärna hitta rätt väg, så att jag kunde gå den en annan gång.

Men nej, det var kört. Jag satte mig i en trappa med fin utsikt över palmer, berg och odlingar, och plockade upp min matsäck. Maten bestod av tabouleh, persiljesallad. Jag tänkte på hur gott det hade varit med ett glas färskpressad apelsinjuice till det. Jag har fått in det som vana att dricka färskpressad apelsin när jag äter den här salladen, eftersom c-vitaminen i apelsinen gör det lättare att ta upp järnet i persiljan (Samma sak som att man fick apelsinjuice till blodpuddingen i skolan, om du minns?).

Då kommer en man förbi och hälsar. Han önskar mig ¡Buen provecho!, smaklig måltid. Med sig har han en påse apelsiner, som verkar vara nyskördade från något träd i närheten. Han plockar upp två apelsiner och ger dem till mig.

Jag brukar säga att man får det man behöver, bara man vet vad man behöver – och kommunicerar det till sin omvärld. I det här fallet behövde jag tydligen inte ens berätta det för omvärlden. Men jag skulle inte lita på att det funkar med tankeläsning framöver också; jag tror på kommunikation.

Jag gick tillbaka ner i dalen längs huvudvägen. Jag kom ner till La Calera fyra timmar efter att jag hade startat. Där passade jag på att gå runt lite i de mysiga gränderna, när det nu blev en så kort vandring. Men egentligen var det en alldeles lagom lång tur för mig, och jag blev inte så där sliten som jag alltid blir annars. Fast det var ändå lite det här läget efteråt, softa i solen alltså:

Jag känner mig lite snopen över att jag aldrig kom upp i bergen, och jag förstår fortfarande inte var den där vägen börjar. Jag får nog försöka hitta den andra vägen, den jag gick förra gången jag tog turen till Las Hayas. Men om man bortser från snopenheten var det en fin tur. Det var roligt att se delar av Valle Gran Rey som jag inte har undersökt så noga tidigare.