Kategoriarkiv: Vandring

La Mérica 2015 – vandring från Valle Gran Rey till Arure

26 januari 2015VandringJenny Forsberg

I lördags vandrade jag nerifrån Valle Gran Rey upp till Arure på berget La Mérica. Jag hade egentligen inte tänkt orda så mycket om den vandringen, eftersom jag har skrivit om den flera gånger tidigare. Men så är det en så vacker vandring att jag inte kunde låta bli att ta de där bilderna jag redan har tagit tidigare. Och nu kan jag inte låta bli att lägga upp dem i det här blogginlägget. Läs om du vill :-)

Här kan du läsa om de tidigare gångerna när jag har gjort den här vandringen:

Vandring: från Valle Gran Rey till Arure via La Mérica (januari 2014)

Vandring Valle Gran Rey – Arure – Valle Gran Rey (januari 2012)

Den här gången hade jag trevligt sällskap av Agneta och Pehr, som var i Valle Gran Rey i några dagar.

Det bästa med La Mérica-vandringen är att den är så varierad – man får tillfälle att se många typer av natur längs vägen. Den är också varierad i ansträngningsgrad. Det är den första biten som är den jobbiga. Den går upp upp upp, och hjärtat får jobba hela tiden. Väl uppe är det rätt så platt. Och utsikten är magnifik.

Uppe på platån kan man gå en liten omväg som är väl värd besväret. Den går till en utkiksplats vid ett träd. Trädet är synligt nerifrån byn, och halva nöjet med den här vandringen är att efteråt peka upp mot trädet nerifrån dalen och säga ”Där har jag varit.”

Vid trädet har man den bästa utsikten på hela dagen, och om vädret är hyfsat klart så ser man både El Hierro och La Palma därifrån. Det är också den bästa platsen att äta lunch på, om du frågar mig.

Som en extra krydda hade någon placerat en svensk (!) flagga på den här platsen. Kul! Vet du vem? Lämna gärna en kommentar och berätta! :-)

Efter lunch fortsatte vandringen. Eftersom man går på en platå försvinner känslan av att vara i bergen; det känns mer som att vara nere vid havsytan:

Mot slutet av vandringen blir det en annan typ av natur igen – mer träd:

Vi hade haft fint väder hela tiden men nu började det dra ihop sig. Dessutom är det alltid kallare här uppe. Jackorna åkte fram.

Väl framme i Arure drack vi färskpressad apelsinjuice på restaurangen El Jape medan vi väntade på bussen. Sedan stod vi ute och väntade på bussen. Mina shorts var helt rätt under hela vandringen, även mot slutet faktiskt, eftersom jag alltid blir varm när jag rör på mig. Men nu var de helt fel. Fy, vad jag frös! Jag borde ha ett par byxor med avtagbara ben.

Till slut kom bussen, och vi var nere i dalen kanske 20 minuter senare. När jag klev av var det bara att ta av sig jackan direkt – det var varmt och skönt. Jag satte mig på balkongen och värmde mig i solen.

En fin vandringsdag. Och det var inte sista gången jag gjorde den här vandringen.

En återkommande programpunkt: vandra till vattenfallet

17 januari 2015Valle Gran Rey, VandringvattenfallJenny Forsberg

Vandringen till vattenfallet här i Valle Gran Rey har jag skrivit om tidigare. Det är en vandring som jag gärna gör varje år. Jag beskriver den inte i detalj idag, eftersom jag har gjort det tidigare:

Gomera.nu: Vandring på La Gomera: Vattenfallet i Barranco de Arure
Jennys författarblogg: Vattenfallsvandring på La Gomera

Jag gillar den här vandringen, bland annat för att den är kort – den tar inte hela dagen i anspråk. I dag valde jag den för att det var en blåsig dag, och jag var inte säker på att jag skulle vilja vara uppe i bergen i blåsten. Nere i ravinen där jag gick märktes inga vindar alls.

Ett par saker som är bra att tänka på om du ska gå den här vandringen:

Underskatta inte svårighetsgraden. I den röda vandringsboken är den här vandringen klassificerad som röd, alltså medelsvår, och jag undrar om den inte till och räknas som enkel i någon annan vandringsbok. Tro inte på det. Den är svår. På väg tillbaka från min vandring i dag pratade jag med en tysk man som varit i Valle Gran Rey ett tiotal gånger (sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-). Han berättade att han hört från en läkare i här Valle Gran Rey att vandringen till vattenfallet är den vandring där flest människor skadar sig. Det kan jag verkligen tänka mig. Kanske inte för att det är den svåraste vandringen utan för att det är den vandring som flest människor går, och som flest ovana vandrare går. Eftersom det är massivt skyltat till vattenfallet är det nog många som bara halkar in på vandringen – som jag själv gjorde första gången jag gick den – utan att ha rätt skor till exempel. Vilket leder mig in på den andra punkten:
Ha ordentliga skor på dig. Det här är en vandring som stundtals är både hal och blöt. Och mycket stenig och ojämn. Nästan hela vandringen går nere i ravinen som vattenfallet rinner i. Du går alltså precis bredvid vattnet. Ibland går du i princip i vattnet. Det här är den vandring där jag är mest nöjd med att ha ett par vandringskängor. Visst går det att gå den i gympaskor – det gjorde jag själv innan jag hade vandringskängor. Men jag möter alltid folk i sandaler på den här vandringen. Var inte en av dem.

En nyhet för säsongen var att det ställe där man tidigare har fått ta sig upp med hjälp av ett rep nu har fått en stege som gör det lättare att ta sig upp:

Jag har nog aldrig gått den här vandringen så tidigt på dagen. Jag började vid 10. Normalt tar jag chansen att inte masa mig iväg förrän en bra stund senare när jag vet att jag ska gå en så kort vandring. Jag var vid vattenfallet redan 11.30, och då nådde solen faktiskt ner där. Annars är det kallt där, men nu var det riktigt skönt när jag satte mig på en sten och åt lite frukt.

Vattenfallet är litet och puttrigt och liksom lite hemtrevligt. Undrar om det går att få in en film på det här? Jag gör ett försök:

Och så gick jag hem igen. En tretimmarsvandring från La Calera och tillbaka. Bor du nere i Vueltas så lägg på 30-60 minuter på det.

Vandring på La Gomera: Lomo del Balo

10 januari 2015Valle Gran Rey, VandringJenny Forsberg

Dagens vandring blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade förväntat mig berg men det blev dal.

Min plan var att gå till Las Hayas. Det finns flera vägar dit. Jag följde min vandringsbibel den röda guideboken. Där finns en vandring, med nummer 25, som är en cirkelvandring med olika vägar till och från Las Hayas från Lomo del Balo, som är en bra bit upp längs huvudvägen upp ur dalen.

När jag kom dit hade jag gått i 45 minuter ungefär. Och eftersom jag gick uppför så var jag svettig och faktiskt redan lite trött. Här delar sig vägen och enligt vandringsboken ska jag ta av från huvudvägen och snart ta till vänster. Men den här vägen hittade jag aldrig. Jag har tidigare gått en väg till Las Hayas som måste vara en av de två vägarna som den här cirkelvandringen består av. I morse när jag letade här på bloggen försökte jag hitta blogginlägget om den vandringen, men jag gick bet. Först när jag redan befann mig på vandringen kom jag på att jag måste ha bloggat om den här vandringen på min vanliga blogg, innan jag började blogga om La Gomera separat. Och jo visst, här är blogginlägget om min vandring till Las Hayas. När jag läser det inlägget nu så tolkar jag det som att jag skulle ha fortsatt bilvägen uppåt en bra bit till för att hitta den vägen. Å andra sidan tror jag inte att det var den vägen jag letade efter, utan att det är vägen jag senare skulle komma ner på.

Men det här är efterhandskonstruktioner. Jag befinner mig fortfarande i övre Valle Gran Rey, i krokarna av Lomo del Balo, och letar efter vandring 25 i vandringsboken. Men det är fint även nere i dalen.

Där finns gott om odlingar, och jag går och drömmer om att ha en liten bit mark i Valle Gran Rey, den behöver inte vara större än min odlingslott hemma, där jag kan odla mango och avokado och lite roliga grönsaker.

De här terrasserna finns längs med hela dalen och är väldigt karakteristiska för Valle Gran Rey:

Men jag gick fel. Och så fattade jag det en bra stund senare och gick tillbaka. Och så gick jag fel igen.

Jag kom upp på huvudvägen och gick över den, och fattade inte varför det inte stod i vandringsboken att jag skulle gå över vägen. Note to self: om det händer en massa saker i terrängen som inte är beskrivna i boken så beror det på att jag har gått fel.

Så jag gick tillbaka igen genom odlingarna och så gick jag fel igen. Är det här verkligen vägen?

Nej, det var det inte den här gången heller. Nu hade jag varit ute i två timmar och började tänka att jag nog inte skulle hinna upp till Las Hayas och tillbaka den här dagen. Men jag ville ändå gärna hitta rätt väg, så att jag kunde gå den en annan gång.

Men nej, det var kört. Jag satte mig i en trappa med fin utsikt över palmer, berg och odlingar, och plockade upp min matsäck. Maten bestod av tabouleh, persiljesallad. Jag tänkte på hur gott det hade varit med ett glas färskpressad apelsinjuice till det. Jag har fått in det som vana att dricka färskpressad apelsin när jag äter den här salladen, eftersom c-vitaminen i apelsinen gör det lättare att ta upp järnet i persiljan (Samma sak som att man fick apelsinjuice till blodpuddingen i skolan, om du minns?).

Då kommer en man förbi och hälsar. Han önskar mig ¡Buen provecho!, smaklig måltid. Med sig har han en påse apelsiner, som verkar vara nyskördade från något träd i närheten. Han plockar upp två apelsiner och ger dem till mig.

Jag brukar säga att man får det man behöver, bara man vet vad man behöver – och kommunicerar det till sin omvärld. I det här fallet behövde jag tydligen inte ens berätta det för omvärlden. Men jag skulle inte lita på att det funkar med tankeläsning framöver också; jag tror på kommunikation.

Jag gick tillbaka ner i dalen längs huvudvägen. Jag kom ner till La Calera fyra timmar efter att jag hade startat. Där passade jag på att gå runt lite i de mysiga gränderna, när det nu blev en så kort vandring. Men egentligen var det en alldeles lagom lång tur för mig, och jag blev inte så där sliten som jag alltid blir annars. Fast det var ändå lite det här läget efteråt, softa i solen alltså:

Jag känner mig lite snopen över att jag aldrig kom upp i bergen, och jag förstår fortfarande inte var den där vägen börjar. Jag får nog försöka hitta den andra vägen, den jag gick förra gången jag tog turen till Las Hayas. Men om man bortser från snopenheten var det en fin tur. Det var roligt att se delar av Valle Gran Rey som jag inte har undersökt så noga tidigare.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – bergen – La Vizcaína

3 januari 2015Uncategorized, VandringJenny Forsberg

I dag har jag varit ute och vandrat. Jag började med att lusläsa den röda vandringsguideboken och hittade en vandring som jag inte har gått tidigare och som både utgår härifrån Valle Gran Rey och går tillbaka ner hit efteråt. Bästa sorten!

Den här vandringen går till La Vizcaína, som inte alls ligger uppe i bergen, fast vandringen går via bergen.

Jag började i La Calera, där jag bor just nu, och gick sedan upp till Ermita de los Reyes, som är kyrkan som ligger en liten bit upp i dalen, strax bredvid huvudvägen, i höjd med Casa la Seda eller El Guro. Där gick jag och kände mig nöjd vid tanken på att det enda jag behöver göra i dag är att sätta den ena foten framför den andra.

Från Ermita de los Reyes tog jag samma väg upp över bergen som man även kan göra om man ska gå till exempel till Chipude eller El Cercado. Eller till Las Pilas. Jag har gått den första biten många gånger, just eftersom den är utgångspunkt för många av vandringarna. Ganska snart kom jag ikapp ett tyskt par som brukar vara med och sjunga i Vueltas på onsdagarna. Vi tog sällskap upp. De berättade att det är nionde vintern de är här. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det tog ett par timmar upp och över krönet, som heter Degollada del Cerrillal. Det kommer jag aldrig ihåg att det heter; jag tjuvläser det i vandringsboken nu. Det var även den högsta punkten på dagens vandring, med 658 meter över havet enligt boken. Det är där man går till höger om man ska till Las Pilas och vänster om man ska till Chipude eller El Cercado. Men bara 50 meter senare ska man ta av upp till vänster på en liten stig för att komma tillbaka ner igen till La Vizcaína. Den stigen hade jag aldrig ens upptäckt om jag inte hade lusläst vandringsboken.

Så jag tackade det tyska paret för sällskapet och gick iväg på egen hand. Bara en kort bit senare så gick stigen över krönet igen och jag hade utsikt tillbaka ner över Valle Gran Rey.

Vi hade gått i skuggan upp, och eftersom den här vägen ner gick på samma sida av berget var den också i skugga. Det var inte så varmt, och tanken på att sitta och frysa i skuggan och äta matsäck lockade inte, så jag stannade kvar där uppe på krönet och åt min lunch i solen med den här utsikten:

Sedan började jag vandringen ner, nu på en stig där jag inte hade gått tidigare.

Det var en rolig väg ner, men lite svår ibland och ofta brant. På några ställen behövde jag ta hjälp av händerna för att ta mig ner. Om du har den minsta höjdskräck ska du inte välja den här vandringen. Det var ganska långa delar av vägen där stigen visserligen var stabil och bra men bara en liten bit bredvid stigen så störtade berget brant ner. Alltså, det framgår nog inte av den här bilden, men det är verkligen brant.

På den här delen av vandringen så mötte jag inte en enda människa. Jag gillar det där med att det bara är jag och berget.

Neråt, neråt, neråt. På några ställen var stigen knappt någon stig, utan jag gick liksom bara direkt i ravinen. Men så småningom så blev stigen stenlagd och mer som en trappa.

Och därefter kom jag ut på vägen i La Vizcaína.

Den här sista biten är för övrigt samma stig som jag och två svenska sångkamrater slutligen hittade januaridag för tre år sedan, när det redan hade blivit mörkt och vi hade gått vilse och irrat runt i bergen i flera timmar och undrat om vi över huvud taget skulle hitta ner. Då hade jag ingen aning om att den här delen av dalen heter La Vizcaína, vi var bara så glada att vi äntligen hade en väg under fötterna.

Härifrån går det att gå upp på huvudvägen som går ner i Valle Gran Rey-dalen och gå längs vägen. Om man i stället går fortsätter längs den lilla vägen så kan man svänga av på en cementerad vandringsväg längs berget.

Den leden har jag gått på många gånger, men inte ända bort dit. Jag fortsatte längs med den och kom bort till stället där jag hade gått upp i bergen på förmiddagen, och en kort stund senare var jag framme vid kyrkan Ermita de los Reyes igen, där jag satte mig på en bänk och vilade benen.

Jag blir så otroligt trött i kroppen av att vandra. Blir alla det eller är det bara jag som är en mesvandrare? Min kropp är rätt skröplig, men den trasiga höften höll ihop bra under dagen. (Fast oj, vad stel den blev sedan när jag kom hem och hade vilat lite.) Jag fortsatte ner till La Calera, där jag tog en färskpressad juice på Zumeriá Carlos (zumo = juice, zumería = juicebar) innan jag skröplade mig upp för trapporna till min lägenhet.

Jag startade vid 10 i morse och var nere vid Ermita de los Reyes klockan 15. Det kommer jag tydligt ihåg eftersom jag hoppade högt när kyrkklockan drog igång. Det tog nog ytterligare en halvtimme ner till zumerían. Fem och en halv timme alltså, inklusive lunchpaus och flera småpauser. Det är en av de kortare vandringarna, och den kändes lagom lång för en lite skröplig tant som jag.

Om man struntar i den långa omvägen längs bergen och bara går närmaste vägen till La Vizcaína, alltså den vägen som jag gick tillbaka, tar det nog runt en timme. Och så en timme till tillbaka då. Det kan kanske vara en lagom promenad någon dag när man inte är sugen på att ge sig ut på en ordentlig vandring?

Vandring: Från Valle Gran Rey till Arure via La Mérica

4 februari 2014VandringJenny Forsberg

Förra söndagen gjorde jag den här vinterns sista vandring på La Gomera. Jag hade sällskap av Agneta och Caroline, som var i Valle Gran Rey några dagar. Vi gick från Valle Gran Rey uppför La Mérica till Arure. La Mérica är berget som du har till höger om du har näsan mot havet när du är i Valle Gran Rey, alltså det som ligger ovanför La Playa och som La Calera ligger vid foten av. Det är ett av de berg som är ständigt närvarande när man är nere i dalen.

Så här ser berget ut nerifrån dalen. Bilden är tagen mellan Charco del Conde och Borbalán. Jag vet inte om det syns på bilden men det lilla lilla trädet som är nära den vänstra spetsen på berget var målet för vandringens första etapp.

Vad som däremot borde framgå tydligt av bilden är att denna första etapp är den jobbiga biten. Det går uppför, uppför och sedan uppför längs slingriga serpentinvägar. Vid varje krök så får man en ännu bättre utsikt över Valle Gran Rey.

Något som är roligt med den här vandringen är att det finns så många olika typer av natur att se på vägen.

Så småningom kom vi upp till trädet:

Här stannade vi och åt vår medhavda lunch med en vidunderlig utsikt över havet. Om vädret är tillräckligt klart ser man både La Palma och El Hierro. Vi hade bra väder den här dagen, till skillnad från hela veckan innan, när det mest var blåsigt och regnigt. Men riktigt utsiktsklart väder var det inte. La Palma: syntes dock, och man kan möjligen ana ön på den här bilden:

Den andra etappen går längs en stor platå, och det känns mer som att gå på ett stort fält än att vara i bergen. Tittar man mot havet är det svårt att avgöra var himlen slutar och havet börjar. Som vanligt blir det mesigt på bilderna. Men tro mig, det är mäktigt.

En och annan get träffade vi förstås på också:

Den tredje etappen av vandringen är man mer i bergen igen. Utsikt ner i djupa raviner och bort mot Arure. La Mérica är 857 meter högt, och det kändes på det svalare klimatet att vi var uppe i bergen.

Eftersom det var en söndag så gick det ingen eftermiddagsbuss. Det hade vi koll på. Vår plan var att försöka hitta en taxi som kunde ta oss ner. Och den hittade vi faktiskt ganska snart. Det var en bil modell större som kunde forsla sju personer, så vi delade med ett annat sällskap och fick en riktigt billig resa ner.

En härlig dag i bergen! Om du har den röda vandringsboken så är det här vandring nummer 33, som är en medelsvår vandring. Det är en vandring som jag verkligen rekommenderar, både för nybörjare och vana vandrare, men man behöver ha hyfsad kondition eftersom den första biten är brant. Man får som sagt uppleva många typer av natur längs vägen och så är den på något sätt typisk för en vandring på La Gomera.

Det är fullt möjligt att gå både upp till Arure och tillbaka ner till Valle Gran Rey på samma dag. Jag har gjort det tidigare, och berättar om det här (på Jennys författarblogg, eftersom det var innan jag hade Gomerabloggen). Det ska enligt den röda boken ta 5,5 timmar. Vi gick betydligt långsammare än så den här dagen. Det går också att kombinera den här vandringen med vandringen via Barranco de Arure, som jag gick någon månad tidigare, för att slippa gå samma väg tillbaka.

Vandring på La Gomera: en runda i Garajonay

11 januari 2014VandringJenny Forsberg

I dag har jag gått en skogspromenad – kul som omväxling till vandringarna i bergen! Dagens vandring, nummer 22 i den röda vandringsboken, gick från Arure till Raso de la Bruma och tillbaka till Arure igen. Den är blåmarkerad i vandringsboken, vilket betyder att det är en lätt vandring. Dessutom är den kort. En kort och lätt vandring var precis vad jag behövde efter den långa och ganska strapatsrika vandring jag gjorde i måndags.

Jag behövde alltså ta mig till Arure. Eftersom jag inte heller denna morgon var uppe med tuppen och åkte åttabussen så fick det bli en taxi upp. Har jag berättat var taxistationen i Valle Gran Rey är? Jag fick en mejlfråga om det häromdagen. Den ligger strax ovanför bensinstationen vid den stora rondellen vid La Calera. (Alltså stor och stor. Det finns två rondeller i Valle Gran Rey och inga trafikljus. Det här är den större av de två rondellerna.)

Från Arure gick jag förbi kyrkan Ermita Virgen de la Salud och upp på en kulle med schyst utsikt över Arure.

Vandringen fortsatte en bit i det platta landskapet uppe vid Arure. Där bor folk på sina gårdar och många har höns och getter. Den här geten var visst också ute och vandrade:

Här gick jag alltså en bit på bilvägar men så småningom blev vägen smalare och till slut en stig. Och så kom jag fram till gränsen för nationalparken Garajonay. Jag visste faktiskt inte att den sträcker sig nästan ända till Arure. Men det var kul för jag hade tänkt på att jag ville till Garajonay igen vid tillfälle.

När jag kom in i skogen kändes det som att komma in i en annan klimatzon. Och antagligen är det så. Det måste ha blivit minst ett par grader svalare. Luften är oerhört fuktig – när jag har varit i andra delar av Garajonay har det känts som att befinna sig i ett regnmoln och regnkläder är definitivt rätt klädsel där. Eftersom skogen är tät når inte solen ner och värmer heller. Jag mötte folk med full regnställsmundering. Själv var jag nöjd med att gå i shorts och t-shirt. Så länge jag var i rörelse höll jag mig varm.

I Garajonay finns det gott om korta cirkelleder, och den här jag gick på var en av dem. Jag tror att det tog runt en timme att gå runt den.

Vid dagens mål, Raso de la Bruma, fanns ett picknickställe med bord och stolar där jag kunde ha stannat och ätit min lunch. Men eftersom det var lite kyligt fortsatte jag hela vägen runt och stannade i stället på en plats i solen på vägen tillbaka från skogen.

När jag satt och åt min lunch kom molnen ner från berget i närheten. Det kändes som om de kom rakt emot mig och som om jag skulle hamna mitt i molnen. Men de höll sig en bit ifrån.

Jag gick tillbaka till Arure. Hela den här vandringen tog runt tre timmar. Från Arure liftade jag ner till Valle Gran Rey med en tysk som också hade vandrat över dagen. Han var osäker på hur många gånger han hade varit på La Gomera men han trodde att det var runt tjugo. Vi var överens om att vi skulle komma tillbaka nästa vinter också. Sa jag att La Gomera ger mersmak? :-)

Vandring på La Gomera: Las Pilas-platån

8 januari 2014VandringJenny Forsberg

I måndags var jag ute och och vandrade. Jag gick upp längs bilvägen här i Valle Gran Rey och sedan till kyrkan Ermita de los Reyes som ligger en liten bit upp i bergen. Kyrkan är utgångspunkt för den här vandringen, som i den röda vandringsboken heter Tequergenche och har nummer 30.

Den första biten upp från kyrkan har jag gått ett antal gånger tidigare. Men den är fin med utsikt ner över Valle Gran Rey. När man till slut tar sig över kanten av berget är där ett vägskäl där jag tidigare bara har gått till vänster. Där kan man till exempel gå till Chipude eller El Cercado. Men jag skulle till höger. Den vägen går till Las Pilas – en platå med utsikt över Barranco de Argaga. Stranden man ser där nere är Playa de Argaga, det vill säga stranden precis bortom Finca Argayall.

Tittar man i stället till vänster ser man berget som jag vill minnas kallas Table mountain:

Och till höger är det bara själva platån så långt ögat räcker. Det var förstås fantastiskt vackert där uppe. Och det är så häftigt att man går upp för ett berg och så kommer man liksom till ett nytt landskap där uppe. Och stillheten. Stillheten!

Den här dagen hade jag för en gångs skull förberett mig och fixat matlåda och allt sånt där kvällen innan så att jag kunde komma iväg på förmiddagen. Jag startade klockan 10. När jag kom upp på platån Las Pilas var klockan 13.37. Enligt vandringsboken fortsätter den här vandringen med en runda till Tequergenche där man går neråt från platån och sedan upp och tillbaka till Las Pilas innan man fortsätter samma väg som man kom ifrån. Den rundan skulle ta en och en halv timme, och jag var inte säker på att jag skulle hinna med den om jag ville komma ner ur bergen medan det fortfarande var ljust. Så jag hoppade över den, stannade på Las Pilas-platån och åt min lunch med sagda utsikt över Barranco de Argaga.

På vägen ner finns det en alternativ väg som enligt guideboken är svår men går betydligt fortare. Och eftersom jag började inse att det här skulle bli en för lång vandring för min smak bestämde jag mig att ta den i hopp om att kapa tiden en smula. Med facit i hand tycker jag att det var fel beslut. Det här var en väg som jag uppfattade som läskig och faktiskt farlig, och jag rekommenderar inte någon att gå den. Enligt guideboken skulle det ta en dryg timme innan den här stigen gick ihop med den vanliga leden, men för mig tog det snarare två timmar, så jag vet inte om jag sparade så mycket tid heller.

Ner kom jag i alla fall, men fy vad trött jag var i benen och fötterna när jag var nere på bilvägen igen! Klockan var 18 innan jag var tillbaka på min balkong. Jag är helt enkelt inte gjord för heldagsvandringar; jag ska försöka hitta kortare turer framöver. Det är dock knepigt att hitta korta turer som både startar och slutar nere i Valle Gran Rey – ofta förutsätter de någon typ av transport, det vill säga man måste antingen ta bussen upp på morgonen eller passa eftermiddagsturen för att komma hem. Nåja, vi får se vad jag hittar på för vandringstur nästa gång.

Vandring på La Gomera: vattenfallet i Barranco de Arure

2 januari 2014VandringvattenfallJenny Forsberg

Häromdagen gick jag vandringen till vattenfallet i Barranco de Arure. Det är den kortaste vandringen med utgångspunkt i Valle Gran Rey som jag känner till.

Jag hade för mig att det fanns en väg till vattenfallet som började i La Calera, så jag snurrade runt där ett tag och letade. Men jag hittade inte, och till slut gav jag upp och gick den stora vägen upp till El Guro, där jag visste att det fanns en väg upp. Eller rättare sagt två. Den här vägen börjar mitt emot den stora parkeringen som ligger ungefär på gränsen mellan El Guro och Casa de la Seda:

Den andra vägen börjar något hundratal meter längre upp längs vägen, i Casa de la Seda.

Vandringen till vattenfallet skiljer sig ganska mycket från de andra vandringarna jag har gjort här i Valle Gran Rey. Den stora skillnaden är att man inte går upp på något berg, utan håller sig nere i ravinen. Vandringen innehåller alltså inte de fantastiska utsikter från bergen som man annars får när man vandrar här på La Gomera. Å andra sidan är bergen mäktiga även när man ser dem nerifrån (även om det kanske inte syns på bild):

Vandringsleden går längs med den å som vattenfallet ger upphov till. Det betyder att vägen kan se lite olika ut beroende på hur torrt det är i markerna. Vandringsboken avråder starkt från att göra den här vandringen när det regnar – eller om det har regnat mycket på sistone. Så här ungefär ser en stor del av vägen ut:

Något som är roligt med den här vandringen är att man träffar på så många som inte vandrar i vanliga fall. Första gången jag gjorde den här vandringen var det helt oplanerat. Jag var bara ute och tog en promenad och så såg jag en skylt mot ett vattenfall och så följde jag skylten. Jag misstänker att det är fler som gör likadant. Och ytterligare fler som väljer den för att det är en kort vandring.

Det här är den enda vandringsled som jag har gått där jag möter hela familjer. Det är föräldrar med små och stora barn – den här gången var det till och med en man som hade det minsta barnet på ryggen – och ibland folk som går i flippfloppsandaler.

Med det sagt: Det här är verkligen ingen lätt vandring. Den är markerad som medelsvår i vandringsboken, men jag tycker att den lika gärna skulle kunna betecknas som svår. Trots att det inte är någon stigning att tala om är det flera passager där man behöver använda händerna för att klättra. Att gå på hala stenar är standard, och man får räkna med att bli blöt om fötterna för på ett par ställen behöver man kliva ner i ån för att ta sig fram. På ett ställe hänger ett rep som man behöver använda för att ta sig upp – eller ner; det är samma väg tillbaka.

Till slut kommer man fram till vattenfallet:

Det är fint men inte fantastiskt. Det är kul att ha ett mål att gå till, men det är framför allt vägen som är målet med den här vandringen. Det är en riktigt rolig vandring , och jag vill definitivt göra den minst en gång varje vinter.

På vägen tillbaka var jag fortfarande övertygad om att det skulle gå att komma ner i La Calera, så jag irrade runt på berget i sällskap med ett par tyska vandrare ett bra tag innan vi lyckades hitta ner. Rätt väg att gå är alltså att ta stora vägen upp till El Guro eller Casa de la Seda.

För att få omväxling kan man alltså välja vägen mot Casa de la Seda den sista biten tillbaka om man startade i El Guro. Det är tydligt skyltat, och den här vandringen går utmärkt att göra utan vare sig karta eller guidebok.

För den som är bilburen och parkerar på den stora parkeringen i El Guro/Casa de la Seda borde den här vandringen ta runt två och en halv timmar. Kanske till och med två timmar om man är en van vandrare. Om man går nerifrån Vueltas får man nog räkna med minst tre timmar fram och tillbaka, kanske något längre.

Jag rekommenderar den här vandringen för den som vill ha ett litet äventyr utan att behöva göra en heldagsvandring. Jag tycker absolut att man kan göra ett försök med vattenfallsvandringen även som ovan vandrare – det är ju faktiskt bara att vända om man inte vill gå längre; det är ändå samma väg tillbaka. Men jag vill verkligen uppmana till respekt och försiktighet. Ta inga onödiga risker och tänk på att våta stenar är hala. De barn jag såg verkade ha roligt, och ofta var de både snabbare och skickligare än sina föräldrar på att ta sig fram.

Vandring på La Gomera: Arure–Taguluche–Arure

26 december 2013Uncategorized, VandringJenny Forsberg

I tisdags vandrade jag från Arure till Taguluche och sedan tillbaka till Arure igen. Eftersom jag inte är bilburen har jag hittills bara gjort vandringar som har utgått från Valle Gran Rey. Men nu ville jag göra den här vandringen som börjar i Arure.

Enklast vore om jag kunde ta bussen till Arure. Men busstidtabellen är tyvärr inte anpassad efter vandrare som är ovilliga att jäkta iväg på morgonen. Morgonbussen går klockan åtta (gäääsp!) och sedan går nästa buss inte förrän ett på eftermiddagen. Och ett-bussen blir lite sent om man vill vara säker på att hinna tillbaka innan det blir mörkt. Det brukar ju gå bra att lifta här, men jag hade en känsla av att det inte skulle vara lika lätt att lifta upp ur dalen på förmiddagen – jag var dessutom extra sen den här dagen, klockan var över elva när jag kom upp till La Calera där jag försökte få skjuts – som ner på eftermiddagen när alla vandrare ska tillbaka. Min känsla stämde. Jag gav upp liftförsöken ganska snart – det kändes liksom så förnedrande att stå där utan att bli upplockad. I stället tog jag en taxi upp till Arure. Det kostade 15 euro. Är man flera som delar är det kanske det bästa sättet att ta sig upp på?

Vandringen till Taguluche börjar på samma ställe som de flesta andra vandringar som utgår från Arure. Om du har varit i Arure har du kanske sett den här akvedukten?

På andra sidan om den finns en mirador, en utsiktspunkt, med en fantastisk vy över dalen. Jag började gå neråt. Om du har den röda vandringsguideboken så är det här vandring nummer 35, som är märkt som en svår vandring.

Så här ser utsikten ut alldeles i början av vandringen. Notera grannön La Palma vid horisonten.

Början av vandringen var ordentligt brant. Det är svårare med brant klättring när man ska neråt tycker jag. Några gånger var jag tvungen att sätta mig på rumpan för att kunna ta mig vidare neråt. Och vid ett tillfälle tappade jag bort stigen. Var är den nu då?

Men jag hittade snart rätt igen och kunde fortsätta.

Vandringen ner tog drygt två timmar. Det var första gången jag gjorde en vandring som började på den högsta punkten – med den finaste utsikten. Vilket antiklimax det var att inte få ta sig över något krön utan bara: ”jaha, nu är jag … nere?”

Nere i Taguluche ska det finnas en bar/restaurang, som jag aldrig gick till. Guideboken berättar också om en båtplats som inte används längre men där det är fint. Men det skulle ta en extra timme att gå dit och tillbaka, och jag tyckte inte riktigt att jag hade tid med det. Jag hade en viss förhoppning om att hinna med bussen tillbaka som går runt 16.30 från Arure. Dessutom var jag redan trött i benen, och jag måste ju orka gå hela vägen upp igen.

Så jag vände ganska omedelbart. Satte mig snart och tog lunchpaus och fortsatte sedan min väg upp. Det var inte lika jobbigt att gå uppför. Visserligen fick hjärtat jobba hårdare och jag blev svettigare på väg upp, men kroppen blev inte lika sliten. (Jag har en del strul med kroppen; de mer permanenta skadorna är en trasig höft och ett mindre diskbråck. För tillfället (hoppas jag) dras jag även med ischias.)

En bra sak med att ha en guidebok är att man kan få tips på flera olika vägar. Om man följer vandringsboken för den här vandringen så är det en ny rutt på vägen upp.

På vägen upp såg jag den här dammen. Kul effekt med de upp-och-nervända palmerna som speglar sig i den!

När jag nästan var uppe mötte jag ett gäng getter. Det finns en gård uppe på krönet, och jag har sett getter där förut, så jag antar att de hör dit.

Det är så roligt att se getter klättra. För övrigt har jag sett getter klättra inte bara i berg utan också i träd. Men det är en annan historia, som inte utspelar sig på La Gomera.

Getterna verkade för övrigt digga utsikten lika mycket som jag:

Vandringen upp tog ungefär lika lång tid som den ner för mig. Sammanlagt tog det 4,5 timmar inklusive lunchpaus på 20–30 minuter och några korta pauser. En van vandrare med mindre trasig kropp bör kunna kapa åtminstone en halvtimme på nervägen. Vandringsboken säger att den här vandringen ska ta 3 timmar och 45 minuter.

Jag var uppe strax efter fyra och ställde mig utanför restaurangen för att vänta på bussen.

Den dök upp kvart i fem. Jag betalade 2 euro och var snart nere i Valle Gran Rey igen.

Vandring: Valle Gran Rey–Arure via Barranco de Arure

22 december 2013Uncategorized, Vandringarure, valle gran rey, vandraJenny Forsberg

I dag har jag vandrat. Jag har gått till Arure flera gånger tidigare på berget La Mérica (här kan du läsa om första gången jag vandrade till Arure ). Men jag visste att man kan gå upp genom att ta en vandringsstig från stora vägen också och det var jag sugen på att prova, kanske framför allt för att det öppnar för att kombinera La Mérica-vandringen med den här till en cirkelvandring i stället för att behöva ta samma väg tillbaka.

För den som använder den röda vandringsguideboken så är det här vandring 24 och den betecknas som en medelsvår vandring.

Jag började alltså längs bilvägen upp från Valle Gran Rey. Vandringen enligt guideboken började i Los Granados, vilket var en timmes promenad upp längs vägen för mig. (Jag har dock en känsla av att jag gick rätt långsamt i dag.) En timmes uppförsbacke är ju ganska jobbigt, så jag började bli trött i benen redan när den egentliga vandringen började. Om jag ska gå den här vägen fler gånger skulle jag behöva ta mig upp till Los Granados på något annat sätt än till fots för att spara energi till den verkliga vandringen.

Under min promenad längs vägen träffade jag en icke-vandrare som ändå vandrade. Alltså, han hade spontant bara börjat gå utan någon egentlig plan. Nu undrade han vart jag skulle. Jag sa att jag funderade på att gå till Arure och han tyckte att jag var galen ”You must be Norwegian.” :-) (En vandrare skulle inte ha tyckt att jag var det minsta konstig – folk vandrar från Valle Gran Rey till Arure och tillbaka igen varje dag.) Jag berättade att jag är svensk och han att han var irländare men boende i Danmark sedan 30 år tillbaka. Han pratade förstås danska men kunde även en gnutta svenska och hade varit i Stockholm flera gånger.

Sedan började själva turen enligt vandringsboken. Jag gick upp på berget och hade fin utsikt ner över Valle Gran Rey.

Orsaken till att jag valde den här vandringen just i dag var att nästan hela vandringen är i närheten av den stora vägen. Jag tänkte att om jag inte orkar gå längre, eftersom det är säsongens första vandring, kan jag alltid lifta ner igen. Men jag fortsatte förstås – det är liksom inte min grej att stanna halvvägs.

Enligt vandringsboken kan man gå upp en väg till Arure och ner en annan – åtminstone den första biten från Arure är en annan. Sedan kommer man till samma väg som den man tog upp. Jag var sugen på att se båda vägarna. Men längs vägen blev jag så trött i benen att jag bestämde mig för att låta vandringen sluta i Arure och lifta ner därifrån.

Till slut tog jag i alla fall lunchpaus. Då hade jag gått i tre timmar (inklusive flera småpauser) och var uppe på bergets platå. Sämre lunchutsikter än den här har man ju haft:

Här och var så syns det fortfarande spår av den stora branden på La Gomera i augusti 2012, till exempel i form av brända träd:

Arure kan väl nästan inte kallas en by ens. Det är bara några hus längs en väg. Men det är fint ändå:

I Arure gick jag in i baren El Jape för att låna toaletten och köpa en flaska vatten. Jag har aldrig ätit där, men det är alla vandrares vattenhål. Det är många vandringar som utgår från Arure, så det är vanligt att vandrare tar bilen dit, och då tar man kanske något att äta eller dricka innan man kör tillbaka ner i dalen. Det är också utanför El Jape som bussen stannar, så för den som planerar att ta bussen ner till Valle Gran Rey är det ett bra ställe att fördriva tiden.

När jag kom ut igen var jag så nyfiken på var den andra vägen ner började. Jag tänkte bara titta på det lite snabbt. Den gick uppför en trappa och sedan fortsatte den uppåt en bit – och vips så hade jag börjat gå igen.

Jag inbillar mig ibland att alla berg är spetsiga och har en topp, som Teide. Men ofta är det ju inte så, utan det finns platåer där man kan vandra helt plant. Så var den här biten av vandringen, efter en första stigning. Två kilometer plan vandring. Såååå skönt när man liksom har gått upp för en trappa i en hel dag.

Snart kom jag tillbaka till stället där jag hade suttit och ätit lunch. Och efter ytterligare en stund var jag tillbaka nere på stora vägen där jag hade kommit upp ur Barranco de Arure (Arure-ravinen) tidigare. Där tog orken slut. Jag satte upp tummen och fick lift ner av den första bilen som passerade. Det var ett tyskt par som hade varit på La Gomera i oktober i år och nu redan var tillbaka igen. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)