När jag googlar så hittar jag ett antal källor som säger att det går att dricka kranvattnet på La Gomera, men att det smakar klor och kanske därmed inte är så gott. Själv har jag aldrig vågat mer än smaka på det.
Under sagda googlande hittade jag även ett blogginlägg från en turist som var i Alajero och som säger att hon och hela hennes familj drack av kranvattnet och blev toksjuka.
För någon månad sedan pratade jag dock med en svensk som är i Valle Gran Rey mycket och som dricker kranvattnet i år, till skillnad från tidigare år när det inte har varit gott att dricka. Så om man vill slippa köpa vatten i affären så ska det alltså gå att dricka det.
Själv fortsätter jag att fega genom att köpa vatten. Däremot använder jag kranvattnet till allting annat utom att dricka det: koka te på, ha i matlagning där maten ska koka, borsta tänderna, skölja grönsaker och så vidare. Och kan inte se att det finns någon anledning att oroa sig om du äter på restaurang, till exempel för att grönsaker är sköljda i kranvatten eller för att isen är gjord på kranvatten. (Nu när jag tänker efter kan jag förresten inte komma på att jag någonsin har fått is i glaset på restaurang här.) Jag kan tillägga att jag har en känslig mage och kan vara ganska nojig med sådant här på platser i världen där man verkligen inte ska dricka kranvattnet, och om jag var i typ Indien skulle jag inte ens borsta tänderna i vatten från kranen. Bara så att du ska förstå att om jag kan skölja mina grönsaker i kranvattnet här så bör alla kunna det :-)
Så ja, det ska gå att dricka vattnet direkt ur kranen här i Valle Gran Rey, men själv tar jag det säkra före det osäkra och köper vatten. Hur gör du?
I dag gästbloggar Eric Eklund här på Gomerabloggen. Eric är i Valle Gran Rey för andra gången just nu, den här gången i sex månader. Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Det blev ju inga vandringsinlägg från mig den här vintern och därför är jag glad att Eric delar med sig av en vandring som han och hans fru gjorde till Roque de Agando tidigare under vintern. Visst ser det härligt ut – och vilka fantastiska bilder! Tack Eric för blogginlägget! Eric bloggar annars på sin blogg vardagsprat.
Efter att ha vandrat i princip alla leder på hemmaplan runt Valle Gran Rey så tyckte vi att det var dags att utöka vårt revir. Efter att ha konsulterat vår vandringsbok bestämde vi oss för att ta bussen till sockertoppsberget Roque de Agando för att undersöka den delen av ön. Roque de Agando är ett känt landmärke med en mörk historia. Under en skogsbrand 1984 blev 20 personer omringade av eld när vinden plötsligt vände. De tog sin tillflykt till berget men värmen var så stark så ingen av de 20 överlevde. Vid foten av berget står idag ett monument till deras minne.
Berget och dess omgivningar är en fantastisk plats med vyer som är helt fantastiska. Eftersom den ligger längs vår busslinje så är det ganska enkelt att ta sig dit. Enda svårigheten är att ta sig ur sängen och till bussen i tid på morgonen.
När vi klev av bussen runt 9 så var det fortfarande lite kyligt i luften. Den helt molnfria himlen indikerade att det snart skulle bli rejält mycket varmare. Vår vandring började med en rejäl utförsbacke. Att gå nerför är oftast värre för knäna än att gå uppför. Här var dock lutningen ganska behaglig så det var inga bekymmer. Efter 20 minuters vandring i terräng med mest buskar ändrades omgivningarna och vi befann oss i en jättefin tallskog. Här är tallbarren uppemot 20 centimeter långa och ligger i drivor på marken. Det är som att gå på halm, mjukt och skönt, men lite halkigt.
Efter knappt två timmars vandring kunde vi skönja hus lite längre ner. Vi hade då kommit fram till La Laja. Byn som är ganska liten ligger djupt ner i en dal och känns väldigt isolerad. Att vandra längs den lilla bygatan är nästan som att gå i ett växthus. Helt vindstilla och en värme som var bedövande. Uppenbarligen var detta perfekta förhållanden för allt som växer, överallt var det grönt och lummigt.
Vid La Laja var det slut på nedförsbacken, nu var det uppåt som gällde. När vi väl snirklat oss ur byn så började vårt sicksackande upp mot den första åsen. Nu var det kaktusar och småbuskar som kantade vår väg. På grund av vårt maniska fotograferande tog vandringen uppför en del tid. Trots att vi vid det här laget varit på ön i över tre månader upphör vi aldrig att förundras över naturen och vyerna.
När vi klarat av den ganska långa och krävande vandringen uppför var vi framme vid Degollada de Peraza. Vandringen hade tömt oss på en del energi så vi bestämde oss för att stanna och luncha på den lilla restaurangen som ligger där. På grund av en intern kommunikationsmiss hade vi inte fått med oss nog med pengar till både mat, öl och bussfärd hem. Efter ett snabbt rådslag prioriterades mat och öl.
Mätta och belåtna vandrade vi snart vidare. Vid det här laget hade vi avverkat två tredjedelar av hela turen. Leden gick längs en ås, och det var relativt lättpromenerat utan några höjdskillnader. Nu var det de typiska enbuskarna som dominerade landskapet och långt under oss kunde vi se Atlanten. En helt storslagen utsikt!
Ett par kilometer senare kom vi fram till kyrkan: Ermita de Nuesta Señora de las Nieves.
Eftersom vi inte hade några busspengar så hade vi heller ingen buss att passa. Vi tog därför tillfället i akt och lade oss ner för en liten vilopaus. Pausen var kanske inte helt nödvändig, men känslan att ligga i gröngräset och ”bara vara” är oemotståndlig.
Från kyrkan var det nu bara ett par kilometer kvar till målet vid Roque de Agando. Dessa sista kilometer gick igenom en tät och lummig skog av lagerträd. Det är inte riktigt samma träd som de vi får lagerblad till matlagning från. Bladen är dock identiska så vi plockade lite för att ta hem och torka och prova att ha i maten.
Väl framme vid målet så började vi genast lifta. Det var ännu inte mörkt, men när skymningen kommer så går det ganska fort. Att bli ståendes utan lift var inget alternativ som verkade så värst lockande. Som tur så behövde vi inte vänta länge innan vi fick lift av ett jättetrevligt tyskt par. De körde en stor van med en soffa där vi kunde breda ut oss. Dessutom så körde de oss nästan ända fram till dörren. Det kan man kalla en perfekt avslutning på en perfekt dag.
PS från Jenny: Om du har den senaste upplagan av den röda vandringsboken, den från 2014, så är det här en variant på vandring nummer 4, som börjar och slutar i Degollada de Peraza. Vandringsboken på svenska har en variant på den här vandringen nummer 1.1. Jag frågade även Eric vad busshållplatsen heter som man ska åka till om man vill gå den här turen, och han trodde att den heter Los Roques.
Jag intervjuade ju Lisa här på bloggen i januari, och hon hade så mycket att berätta att jag inte fick med allt i det blogginlägget. Så här kommer några matnyttiga bonustips från Lisa.
Kan du tipsa om några vandringar med utgångspunkt i Valle Gran Rey?
Ta taxi till Pastrana (en by inte så långt från Playa de Santiago, och där det finns en mysig restaurang) och gå upp till Benchijigua och sedan vidare till Degollada de Agando. Därifrån kan man ta buss 1 tillbaka till Valle Gran Rey (eller San Sebastián). Om man inte vill lifta förstås.
Ta bussen från Valle Gran Rey till Degollada de Agando. Gå ner via Benchijigua till Pastrana. Ät på restaurangen (se till att det inte är måndag, för då är den stängd). Ta en taxi till Playa de Santiago och ta Tina-båten tillbaka – som inte går alla dagar, så kolla upp vilka dagar man kan göra det här.
Gå från Epina till Santa Clara, som ligger norr om Vallehermoso. Till Epina kan man åka buss från Valle Gran Rey. Då kliver man av vid Apartacaminos och tar bussen mot Vallehermoso och kliver av vid Epina. I Epina finns det källor och om man dricker vattnet där ska man enligt sägnen bli både både vacker och lycklig, typ. Inget dåligt sätt att inleda en vandring.
Vilket är ditt bästa utflyktstips för den som inte vill vandra?
För den som inte vill eller kan vandra tipsar Lisa om en busstur som ordnas av Timah, som annars mest anordnar vandringsutflykter. Men en gång i veckan har de en guidad örundtur med buss där man får man lära sig mycket om ön. De guidar på tyska och engelska.
Är det något som har förändrats i Valle Gran Rey under de nio år som du har åkt hit?
Det är färre hippies numera. Och i år är det fler skandinaver här, särskilt svenskar, och bland dem finns även fler yngre och barnfamiljer. Det är kul, tycker Lisa, att de visar sina barn den vackra naturen och inte bara ligger vid en pool någonstans. Det är också kul, tycker hon, om det blir mer blandning mellan olika nationaliteter och inte bara tyskar.
Vad är det bästa med La Gomera?
Klimatet och naturen. Och att det är så lätt att få kontakt med människor.
Det är också ett utmärkt ställe att åka till som ensam kvinna. Det är ingen kriminalitet och man behöver inte vara rädd för något och man lär känna andra kvinnor som också åker ensamma hit, för det är vanligt här.
När på året ska man vara på La Gomera?
Lisa har flera gånger varit på La Gomera från november till februari, och hon tycker att november är den allra bästa tiden att vara här. Då är det bäst klimat och inte alls lika mycket turister som runt jul.
Ibland hör jag sägas att Teide på Teneriffa är snyggast från La Gomera. Här en bild som jag tog från båten innan den åkte från San Sebastián på La Gomera.
Vad jag däremot inte fick på bild var de fina delfinerna som jag såg på från båten på väg över till Teneriffa. Många var de. De visade sig flera gånger och verkade nästan följa med båten en bit. Och fina! Sa jag att de var fina?
Den höga tillströmningen av människor den här vintern gäller inte bara Valle Gran Rey, utan det har varit mer folk än vanligt på Kanarieöarna generellt. Det gjorde att det var svårt att få tag i ett boende i Los Cristianos på vägen hem. Jag hamnade på Apartamentos Costamar, som jag hittade på booking.com. Det är det högsta huset som syns på den här bilden som jag tog från båten när den var på väg in i hamnen. Det var en lägenhet jag bodde i. På tionde våningen. Helt okej för att ha någonstans att sova en natt, men inte ett ställe där jag skulle vilja tillbringa min semester. Å andra sidan skulle jag ju aldrig frivilligt tillbringa en semester i Los Cristianos :-)
Men utsikten var fin där uppifrån – både över havet och över Los Cristianos.
Och i solnedgången såg jag Gomerabåten gå iväg – utan mig!
Hej då, La Gomera! Jag kommer tillbaka nästa år.
Fram till dess blir det lite mindre aktivitet här på Gomerabloggen men absolut inte helt dött. Så titta gärna in då och då för Valle Gran Rey-prat och en och annan Gomeranyhet.
Om du vill tillbringa nästa vinter i Valle Gran Rey så bör du boka boende nu. Eller helst nyss faktiskt. Det har varit osedvanligt mycket människor här i vinter. Många hade svårt att hitta boende – jag vet flera som har bytt lägenhet tre, fyra gånger under vintervistelsen. Och med det i färskt minne tar man det säkra före det osäkra och bokar nästa vinters boende redan nu.
Flera jag har pratat med nämner det osäkra världsläget som anledning till att det är så mycket folk i år. Man undviker till exempel Turkiet och Nordafrika. Och det känns ju som att risken för terrordåd är betydligt lägre på La Gomera än i till exempel Stockholm.
Från november börjar folk åka hit, men då är det fortfarande ganska lugnt. December och januari är det som mest folk, med den riktiga toppen runt jul och nyår. I februari är många fortfarande kvar. Framåt slutet av mars borde det mattas av. Av dem som jag pratar med och som stannar i många veckor eller flera månader i Valle Gran Rey brukar de sista åka hem någon gång då. De som åker ner på vandringssemester någon vecka eller så fortsätter nog att strömma till även i april, och kanske till och med maj, men då gissar jag att det är lättare att hitta boende.
Ibland får jag en fråga på mejl i november eller så från en bloggläsare som skriver ungefär ”Jag tänkte åka till La Gomera en vecka i december/januari och undrar om du kan tipsa om något boende i Valle Gran Rey.” Och då tänker jag alltid: menar du den här vintern? Jag hoppas verkligen att de lyckas hitta något boende med så kort varsel, kanske någon avbokning. Men om du vill åka till Valle Gran Rey under vintern så rekommenderar jag att du i princip bokar boende ett år i förväg.
För två vintrar sedan bestämde jag mig för att sluta tro att jag skulle lära mig spanska här, eftersom de flesta jag pratar med är tyskar, och i stället försöka lära mig tyska. I bagaget hade jag en gymasiekurs i tyska som bara hade gått in genom det ena örat och ut genom det andra, men jag tog tag i det och repeterade lite, och förra året började jag försöka hänga med i tyskan på allvar, när jag var och sjöng och dansade och gjorde annat som var på tyska. Och i slutet av min förra vintervistelse här gjorde jag även några försök att prata lite tyska själv. Det gick framåt, helt enkelt.
Men jag har svårt att upprätthålla motivationen till att lära mig ett språk som jag bara behöver i två månader om året. Så under resten av året la jag inte mycket tid på att behålla mina kunskaper. Jag har svårt att prioritera det.
När jag kom hit den här vintern hade mina kunskaper i tyska backat rejält. Men jag försöker igen, och det har börjat komma tillbaka nu, lagom tills det snart är dags att åka hem igen. Jag får acceptera att jag inte kan prioritera det, hur kul det än är. Men jag gillar att befinna mig i den här internationella miljön där jag utsätts för både tyska och spanska varje dag, även om mina kunskaper inte direkt förbättras :-)
Eftersom jag hör tyska och spanska i lite olika sammanhang lär jag mig också olika typer av ord. På spanska kan jag prata om grönsaker och klara mig i en mataffär. Jag kan säga ”tre morötter och ett kilo bananer”, ”en påse, tack” och ”finns det persilja?” På tyska kan jag säga ”sopranstämma”, ”struphuvud” och ”det är en fin sång”. Ha, ha, snacka om begränsat område :-)
I går åt jag lunch på Mirador här uppe i La Calera. Jag har faktiskt inte ätit där tidigare, vilket är lite märkligt med tanke på att jag bor bara ett par hundra meter därifrån. Fast det beror nog mest på att jag inte äter ute så mycket. Jag hade inbillat mig att de inte skulle kunna erbjuda något vettigt vegetariskt alternativ, men där hade jag fel.
Det fanns en vegetarisk rätt på menyn, och där stod det något i stil med ”dagens vegetariska rätt”. Jag frågade vad det var, och tänkte att om det inte var något jag ville ha så skulle jag bara beställa papas arrugadas med mojo, för det har jag inte ätit en enda gång den här vintern och jag kände verkligen för det. Men när jag frågade så var det en tallrik med lite allt möjligt, inklusive sagda kanariska potatisar, så då var det bara att slå till.
Oj, vad gott det var! Ris, grönsaker (lite kål och annat som var wokat), en stekt banan, getost, den kanariska ostkrämen almogrote, ett stekt ägg, lite färsk frukt som kanske inte helt passade in egentligen. Och som sagt papas arrugadas con mojo. Och säkert något mer som jag glömmer nu. Jag blev mycket nöjd med maten. Och det borde inte vara något problem för restaurangen att ordna fram en vegansk variant för den som vill, genom att låta bli osten, ostkrämen och äggen.
Som namnet antydde går inte utsikten av för hackor heller. Om jag hade varit i La Calera på tillfälligt besök hade jag säkert varit hänförd av den också, men nu ser jag ju den varje dag, både från lägenheten och om jag tar en promenad på berget, så jag tog inte ens ett foto. Men det ser ut någonting sådant här minus växten i förgrunden, för restaurangen ligger nedanför den här platsen på berget.
Det finns flera restauranger i La Calera förutom Mirador. På La Orquídea, som ligger precis runt hörnet från lägenheten som jag bor i nu, har jag ätit en gång men blev inte så nöjd med vegorätten jag beställde. Det finns en restaurang som heter Sebastián, tror jag, som jag inte har provat men där jag har hört att det inte finns några vegetariska alternativ men däremot bra fisk och kött. Och så finns El Descancillo (viss reservation för stavningen), som jag inte heller har provat, som ligger runt hörnet från Mirador. Det kan alltså vara så att Mirador är den bästa restaurangen i La Calera, åtminstone med mina mått. Jag har hört att deras tortillas, omeletter alltså, också är riktigt fina.
Det var svårt att veta hur vädret skulle utveckla sig under eftermiddagen. Så när jag skulle gå ner till Vueltas för att sjunga så tog jag med mig både badkläder och regnjacka. Det visade sig att det var den senare som behövdes.
Mycket nöjd med att jag hade med mig kläder för att välkomna alla väder. Det var härligt med regn. Även om det inte har varit en så varm vinter som förra året så har det inte regnat särskilt mycket, och jorden behöver regn. I dag kom det rätt så rejält, och jag tror att det kan ha regnat i ett par timmar. Jag fick en skön regnväderspromenad upp till La Calera.
PS Jag var på konserten i den lilla kyrkan här i La Calera i går. Jag vet fortfarande inte vad kyrkan heter men så här ser den ut. Och konserten var så himla mysig. Jag är verkligen glad att jag gick dit.
I morgon är jag sugen på att gå på en konsert i en liten kyrka här i La Calera. Det är Deborah, som jag har pratat om tidigare här på bloggen, som sjunger och spelar gitarr tillsammans med Andreas, som sjunger och spelar flöjt . De utlovar en skön blandning av sånger och improvisation. Det låter mysigt.
Kyrkan är fin och ligger alldeles i närheten av mig här i La Calera. Jag vet inte vad den heter, men det är den som ligger nära La Galeria och den mataffären som inte är Tienda Victor. Ha ha, sjukt dålig vägbeskrivning ju. Konserten är kl 19, och jag tror att det blir en liten konsert med intim känsla. En konsert för oss introverta, helt enkelt :-) Jag har inte bestämt mig än, men kanske ses vi där?
Förresten, när jag ändå är inne på konserter: varje tisdag kl 20 – nu om en timme alltså – spelar monadelisa på restaurang La Orquídea. En soft konsert med gitarr och singersongwriterstuk med spansk touch, fast hon är schweizare. Hon är inte bara en eminent musiker utan även en pedagogisk sångledare. Det är hon som håller i sången där jag är stammis på torsdagar och röstträningen på tisdagarna. Den här tisdagskonserten njuter jag av på ett ännu mer introvert vis: jag öppnar fönstret :-) La Orquídea ligger nämligen alldeles runt hörnet från min lägenhet.
Jag måste erkänna att den här bloggen har ett lite väl Valle Gran Rey-inriktat perspektiv, och i år är det ännu värre än vanligt eftersom jag inte vandrar och faktiskt inte har varit uppe ur dalen en enda gång sedan jag kom hit för en månad sedan. Snart får jag kalla den för Valle Gran Rey-bloggen i stället för Gomerabloggen.
För att motverka det snäva perspektivet frågade jag svenska Lisa om jag fick intervjua henne, och det fick jag. Hon har varit mycket i Valle Gran Rey, men till skillnad från mig rör hon sig även över andra delar av ön. I dag satt vi på min terrass i La Calera och drack te, och jag fick höra allt om vad hon har haft för sig sedan hon kom hit i november.
Lisa bloggar också om sina vistelser på La Gomera. Det här är tredje vintern som hon är här en längre period. Fyra månader har det blivit varje vinter sedan hon gick i pension. Men även innan dess brukade hon åka hit på semester. Sammanlagt har hon varit här nio gånger. Första gången åkte hon charter till La Gomera i en vecka. Eftersom veckan inkluderade övernattning på Teneriffa på både nerresan och hemresan så blev det inte många dagar på plats, men den korta tiden hann alltså ge mersmak. Lisa brukar resa ensam till La Gomera, och hennes man brukar komma ner en något kortare period, runt sex veckor.
Den här vintern har Lisa bott på flera olika platser i Valle Gran Rey, men hon har även bott en dryg vecka i Vallehermoso och en vecka i Playa de Santiago. Och så vandrar hon ofta, runt tre gånger i veckan brukar det bli. Lisa var ingen vandrare innan hon började åka till La Gomera, men här har hon lärt känna ett gäng som gillar att vandra och som har varit här i många år och därför har koll. Så Lisa började följa med på vandringarna.
Fina vandringar i Vallehermoso
Tillsammans med två kvinnor som Lisa har lärt känna i Valle Gran Rey hyrde hon en lägenhet i Vallehermoso i elva nätter. Stället där de bodde heter Pensión Hostal Casa Amaya på booking.com, där Lisa hittade det. Det hade en mysig trädgård och ägaren var supertrevlig. Däremot strulade det lite med rummen, så de fick inte de rum som de faktiskt hade bokat och lägenheten där de bodde var så där, bland annat för att ett av rummen saknade fönster.
Tanken med att vara i Vallehermoso var framför allt att vandra. Lisa berättar att de vandrade nästan varje dag. Den finaste vandringen var från Garbato via Roque Blanco och Roque Cano. Då tog de taxi från Vallehermoso till Garabato och gick mot Cruz de Tierno men inte ända fram för innan dess kommer man till Roque Blanco, och där finns en restaurang som Lisa rekommenderar. Bra mat i stora portioner och trevlig personal. Dock är den stängd på måndagar. Därifrån gick de ner till Roque Cano och så småningom vidare ner till Vallehermoso igen. Lisa bedömer att de här vandringen tog runt fyra timmar i lugnt tempo. Plus restaurangbesöket och lite fler raster.
Och så konstaterar vi att de som skriver vandringsböckerna går betydligt fortare än vad vi själva brukar göra. När jag tittar i röda vandringsboken (här på plats i Valle Gran Rey har jag nu köpt den nya upplagan på engelska från 2014 som inte går att köpa i svenska internetbokhandlar) stämmer det här ungefär överens med vandringen som har nummer 47. Och i den vandringsbok som finns på svenska och heter Vandra på La Gomera så har den här vandringen nummer 5.4.
Det Lisa berättar om Vallehermoso i övrigt, alltså själva byn, stämmer bra överens med min egen bild av den från två korta besök där: den är snabbt avklarad. Det finns två restauranger, varav ingen är jättebra. Det finns två caféer på torget, och Lisa avslöjar att det till höger har bäst kaffe. Det finns två bra mataffärer, en Spar och en annan. En av Lisas vänner är vegetarian, och hon tyckte inte att det fanns särskilt mycket mat för henne på restaurangerna. Så jag tänker så här om du vill bo i Vallehermoso:
Om du gillar att vandra så är Vallehermoso en bra utgångspunkt.
Om vandring inte är din grej så kan en dagsutflykt till byn duga bra.
Se till att du har en lägenhet så att du kan laga din egen mat, och särskilt om du vill äta vegetariskt.
Lisa och hennes vänner hade tur med vädret och det var soligt och rätt så varmt under hela vistelsen. Normalt är det kallare och regnigare i Vallehermoso än i Valle Gran Rey.
Foto av Vallehermoso: Lisa Kotzur.
Playa de Santiago
Playa de Santiago ligger längst söderut på La Gomera. Jag har inte varit där. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar prata om att jag vill ta mig dit, men att det aldrig blir av för att jag är så lat när det gäller att resa. Men Lisa har varit där och hon berättar hur man kommer dit:
Hur åker man från Valle Gran Rey till Playa de Santiago?
Ett par dagar i veckan kan man åka båt med Excursiones Tina, som ordnar valsafari och som då passerar Playa de Santiago. Kolla med dem vilka dagar som gäller just nu om du vill åka. Även Yanin (länk borttagen pga trasig), en annan liknande utflyktsarrangör passerar Playa de Santiago ibland, så kolla deras schema också om du vill åka.
Man kan också ta buss nummer 6 från Valle Gran Rey. Det är den buss som går till flygplatsen. Och med den får man inte åka någon annanstans än just till flygplatsen. Därifrån tar man sedan buss 7 till Playa de Santiago.
På hemvägen tog Lisa och maken, som var med i Playa de Santiago, buss 7 till San Sebastián och sedan buss 1 till Valle Gran Rey. Detta för att det annars hade blivit så lång väntetid med bussbytet om de hade åkt via flygplatsen. Lisa varnar även för att bussen kan bli full på väg upp från Playa de Santiago om man vill hoppa på vid någon av hållplatserna på vägen, eftersom det är en liten buss.
Jag har en hög tröskel för dessa bussbyten, men det där med båten låter ju inte så jobbigt. Vilken vinter som helst nu kommer jag att åka till Playa de Santiago :-)
Playa de Santiago – bästa vädret på La Gomera
I Playa Santiago bodde Lisa och hennes man i en lägenhet i Apartamentos La Banda. Hon beskriver det som att lägenheterna liksom ligger på en hylla ovanför byn – lite som La Calera här i Valle Gran Rey. Hon tyckte att de bodde mycket bra där med utsikt både över vattnet och över byn. Det enda negativa var att sängarna inte var så bra.
I Playa de Santiago finns flera restauranger och alla var bra enligt Lisa. Det finns också bra mataffärer, både en Spar och flera mindre butiker. Vädret är ofta bättre än i Valle Gran Rey.
I utkanten av Playa de Santiago ligger även golfhotellet Hotel Jardín Tecina, där man kan bo om man vill ha en lite lyxigare semester.
Foto av Playa de Santiago: Lisa Kotzur
Tre vandringar med Playa de Santiago som utgångspunkt
Inte så långt från Playa de Santiago ligger byn Pastrana, som har en restaurang som Lisa beskriver som La Gomeras mysigaste. Lisa och maken vandrade dit och hem, vilket var en tur på ett par timmar i en riktning. Restaurangen är stängd på måndagar. Om man inte vill vandra så kan man ta en taxi till restaurangen.
En annan vandringstur är att ta buss 3 från Playa de Santiago till Alajeró och vandra till Imada därifrån. Från Imada kan man sedan ta samma buss tillbaka till Playa de Santiago.
Lisa och maken vandrade även från Playa de Santiago till Playa del Medio och Playa de Tapahuga och sedan tillbaka samma väg. Det är inte någon lång sträcka men ganska besvärlig vandring. Låter roligt, tycker jag. På de här stränderna bor det folk i grottor, och när Lisa har varit där tidigare så har hon till och med träffat på en svensk kvinna som bor så.
