Stand up paddle och röstkurs i Valle Gran rey

30 januari 2015Fritidsaktiviteter, Valle Gran Reysjunga, stand up paddlingJenny Forsberg

Vilken dag jag har haft! I positiv bemärkelse, men nu är jag fullständigt slut.

Det började med att jag fick en introduktion i stand up paddle, SUP, med start på stranden i Vueltas. Instruktören David var mycket pedagogisk, så jag kunde förstå instruktionerna, som var på spanska, fast ännu mer på kroppsspråk ;-) Först visade han på stranden hur jag skulle göra. Sedan klev vi i vattnet. Vi hade varsin SUP-bräda, så han var hela tiden i närheten och kunde ge ytterligare instruktioner när det behövdes.

Jag började paddla sittande på brädan. Efter en stund fick jag gå vidare till knäsittande och så småningom till stående. Vi paddlade först omkring alldeles nära stranden medan jag sakta men säkert kom underfund med hur brädan och paddeln funkade.

Snälla Lisa, som råkade befinna sig på stranden, och som också har en blogg om La Gomera, passade på att ta den här bilden:

Vi var lite för långt bort från stranden för att det skulle bli någon närbild, men det är alltså jag som paddlar först, till höger i bild :-)

Sedan paddlade vi bort mot Playa de Argaga – stranden som ligger utanför Finca Argayall – och förbi den, och även förbi nästa lilla strand Playa de las Arenas. Nu började jag bli ordentligt trött. Och törstig. Jag borde ha tänkt på att ha på mig mitt vätskebälte.

Om man blir trött när man är ute och stå-upp-paddlar så kan man bara sätta sig ner på brädan och vila en stund. Man kan även variera med att sitta och paddla, och det gjorde jag en bit på vägen tillbaka, för jag var trött i benen. Stand up paddling är bra träning för en stor del av kroppen: armar och axlar förstås, och coreträning. Men för mig var det framför allt i låren det kändes. Jag var ganska skakig i benen efteråt.

Men jag gillade verkligen stand up paddle. Jag har bara paddlat kajak någon handfull gånger men jag har aldrig riktigt fastnat för det. Jag har en trasig höft och en rygg som strular en del, och jag får bara ont överallt av att sitta i en kajak, vilket förstås förtar en del av upplevelsen. Men när jag stod upp och paddlade fick jag inte ont. Däremot var det alltså rätt jobbigt, men det är ju okej :-) Det känns inte som att jag skulle vilja ge mig ut på en heldagsutflykt eller så, men att paddla så här som jag gjorde i dag – vi var ute i en och en halv timme ungefär – vill jag gärna göra igen. Jag ramlade inte i vattnet en enda gång – tydligen gör de flesta nybörjare det annars. Däremot tappade jag balansen några gånger så att jag fick böja mig framåt och sätta händerna i brädan. Tur att jag yogar så att jag når ner. (Apropå det skulle jag vilja prova SUP-yoga också, alltså yoga på en SUP-bräda. Det finns inte i Valle Gran Rey men däremot hemma i Stockholm på sommaren.)

David som instruerade mig hittade jag på Instagram, där han heter aburrirseenlagomera (uppdatering: fast nu är länken trasig, så jag tog bort den). Hans företag heter Gomeractiva och ordnar, förutom stand up paddle i Valle Gran Rey, även vandringar och kajakturer. Jag mejlade honom på spanska för att boka den här kursen. Om du inte kan spanska alls kan du gå till utflyktskiosken i hamnen i Vueltas, den där Tina excursiones håller till, så kan de förmedla kontakt med honom.

Efteråt var jag hungrig och törstig och hade bara en kort stund på mig innan eftermiddagens aktivitet skulle ta vid. På stranden träffade jag bekanta från onsdagskören, så jag slog mig ner bredvid dem och vilade mina skakiga ben och åt mitt medhavda mellanmål. Jag tog också ett kort dopp i havet, för att skölja bort svetten efter paddlingen. Skönt var det. Jag måste erkänna att det var mitt första dopp i havet sedan jag kom till La Gomera för en månad sedan. Jag prioriterar uppenbarligen inte att bada.

På eftermiddagen var jag på röstkurs. Den hölls av Monika, som är mer känd under sitt artistnamn monadelisa. Hon står på scen titt som tätt här i Valle Gran Rey, och det är hon som håller i sången på onsdagar, som jag aldrig missar.

Men den här eftermiddagen var det mer en kurs. Vi var en liten grupp, sju personer tror jag. Några av dem som är med och sjunger på onsdagar hade frågat om Monika kunde hålla en kurs, och en av dem frågade mig om jag ville vara med. Det ville jag så klart. Vi sjöng och jobbade med våra röster under ett par timmar, och det var superkul förstås. Kursen hölls på en blandning av tyska och spanska – och ibland, när jag såg ut som ett frågetecken, lite engelska. Men jag hade förvånansvärt lätt att förstå. Jag tycker att jag förstår mer och mer tyska under de veckor jag är här. Monika kommer från Schweiz, och jag uppfattar hennes tyska som enklare att förstå än många tyskars tyska. Och när jag dessutom fick det mesta översatt till spanska också så funkade det bra. Jag förstår kanske nästan lika mycket (eller lite om man så vill) tyska som spanska, men jag kan absolut inte prata tyska. På spanska kan jag i alla fall få fram några enstaka meningar ibland om jag har tur. Men jag ska ju lära mig tyska nu! Nästa vinter pratar jag tyska, ska vi säga så?

Nu är jag tillfälligt slut som människa och har en rejäl huvudvärk. Både huvudet och kroppen har fått sig en rejäl omgång idag. Men i morgon är det på’t igen. Jag har bara två dagar kvar här i Valle Gran Rey. För att slippa tänka på det fyller jag dagarna med roliga saker. Det fungerar rätt bra. Jag funderar på att hyra en cykel i morgon. Fast det beror på hur mycket träningsvärk jag har i låren.

La Mérica 2015 – vandring från Valle Gran Rey till Arure

26 januari 2015VandringJenny Forsberg

I lördags vandrade jag nerifrån Valle Gran Rey upp till Arure på berget La Mérica. Jag hade egentligen inte tänkt orda så mycket om den vandringen, eftersom jag har skrivit om den flera gånger tidigare. Men så är det en så vacker vandring att jag inte kunde låta bli att ta de där bilderna jag redan har tagit tidigare. Och nu kan jag inte låta bli att lägga upp dem i det här blogginlägget. Läs om du vill :-)

Här kan du läsa om de tidigare gångerna när jag har gjort den här vandringen:

Vandring: från Valle Gran Rey till Arure via La Mérica (januari 2014)

Vandring Valle Gran Rey – Arure – Valle Gran Rey (januari 2012)

Den här gången hade jag trevligt sällskap av Agneta och Pehr, som var i Valle Gran Rey i några dagar.

Det bästa med La Mérica-vandringen är att den är så varierad – man får tillfälle att se många typer av natur längs vägen. Den är också varierad i ansträngningsgrad. Det är den första biten som är den jobbiga. Den går upp upp upp, och hjärtat får jobba hela tiden. Väl uppe är det rätt så platt. Och utsikten är magnifik.

Uppe på platån kan man gå en liten omväg som är väl värd besväret. Den går till en utkiksplats vid ett träd. Trädet är synligt nerifrån byn, och halva nöjet med den här vandringen är att efteråt peka upp mot trädet nerifrån dalen och säga ”Där har jag varit.”

Vid trädet har man den bästa utsikten på hela dagen, och om vädret är hyfsat klart så ser man både El Hierro och La Palma därifrån. Det är också den bästa platsen att äta lunch på, om du frågar mig.

Som en extra krydda hade någon placerat en svensk (!) flagga på den här platsen. Kul! Vet du vem? Lämna gärna en kommentar och berätta! :-)

Efter lunch fortsatte vandringen. Eftersom man går på en platå försvinner känslan av att vara i bergen; det känns mer som att vara nere vid havsytan:

Mot slutet av vandringen blir det en annan typ av natur igen – mer träd:

Vi hade haft fint väder hela tiden men nu började det dra ihop sig. Dessutom är det alltid kallare här uppe. Jackorna åkte fram.

Väl framme i Arure drack vi färskpressad apelsinjuice på restaurangen El Jape medan vi väntade på bussen. Sedan stod vi ute och väntade på bussen. Mina shorts var helt rätt under hela vandringen, även mot slutet faktiskt, eftersom jag alltid blir varm när jag rör på mig. Men nu var de helt fel. Fy, vad jag frös! Jag borde ha ett par byxor med avtagbara ben.

Till slut kom bussen, och vi var nere i dalen kanske 20 minuter senare. När jag klev av var det bara att ta av sig jackan direkt – det var varmt och skönt. Jag satte mig på balkongen och värmde mig i solen.

En fin vandringsdag. Och det var inte sista gången jag gjorde den här vandringen.

Jag behöver lära mig tyska

23 januari 2015Språk, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Som jag har nämnt tidigare är det inte helt ovanligt att jag träffar på andra författare här i Valle Gran Rey. Jag pratade just med en tysk författare, som jag har träffat ett par gånger de senaste veckorna. Han skriver en kärlekshistoria som utspelar sig här på La Gomera. Två tyskar kommer hit och träffas här, men historien får ett tragiskt slut.

När jag träffade honom idag var han på väg ut på research-vandring. Han har en vandringsscen i boken som utspelar sig på berget La Mérica, och eftersom vandringen i boken utspelar sig på eftermiddagen så behövde han gå den på eftermiddagen. Research när den är som bäst :-)

Å, vad nyfiken jag blev på att läsa hans bok. Men då måste jag ju lära mig tyska först. Jag har tänkt på det ändå de senaste dagarna. Jag tänker alltid att jag kommer att lära mig spanska när jag kommer hit, men det gör jag aldrig, eftersom jag nästan bara pratar med tyskar – och då pratar vi engelska. Och jag tycks aldrig få tid och råd att gå i språkskolan här. Så tänk om jag bara skulle lära mig att prata tyska i stället. Jag förstår redan lite. Kanske kan jag prata lite också om jag bara försöker. Om jag i stället för att köra språkappen Duolingo på spanska gör den på tyska istället under året, och så går jag in för att prata tyska när jag kommer hit nästa år?

Det enda problemet är väl att jag hellre vill kunna prata spanska än tyska. Min motivation att lära mig tyska hemma kommer att vara i botten – det är bara när jag är här som jag vill det. Ja ja, vi får väl se hur det blir :-)

Jag hade svårt att bestämma mig för om det här inlägget skulle hamna här eller på min författarblogg, men det fick bli här.

Byn Tigaday i Frontera på El Hierro

20 januari 2015Resael hierroJenny Forsberg

Det finns fortfarande mer att skriva om El Hierro, känner jag. Men så kom jag till La Gomera och då hade jag nya saker att skriva. Och så föll El Hierro bort lite. Jag vill i alla fall skriva några ord om byn som vi bodde i.

Byn heter Tigaday, och den ligger i Frontera. Precis som i Valle Gran Rey har man hela tiden bergen i fonden. Men medan Valle Gran Rey ligger i ravinen mellan två berg ligger Tigaday på platt mark nedanför berget, i det som heter El Golfo-dalen.

Tigaday ligger en bit ner till havet – vi hade ju bil, så vi körde när vi skulle dit. Det tog kanske 10 minuter. Jag vågar inte gissa hur lång tid det skulle ta att gå.

Det finns en handfull restauranger i Tigaday. Enligt Lonely Planet Canary Islands är Don din 2 den bästa restaurangen i byn. Det säger kanske mer om det bristande utbudet än om den restaurangen storhet. Alltså, det var inget fel på den. Vi åt där ett par gånger, och åtminstone den ena gången minns jag en riktigt god fisk med papas arrugadas con mojo.

Det som vi tyckte var den bästa restaurangen i krokarna var restaurante La Maceta, som ligger vid badplatsen La Maceta, den havsbassäng där vi badade ett par gånger. Men det är ju lite utanför byn. Restaurangens läge är riktigt fint – bäst är det att äta lunch där, för att få njuta av havsutsikten.

Vi hade ju lägenhet med kök, så det skrala restaurangutbudet kändes inte som något stort problem. Det fanns en större mataffär och ett par mindre, så det gick bra att handla mat i byn. Det fanns till och med en affär med ekologiska varor, men jag lyckades aldrig tajma öppettiderna där. Vi var ju där över jul, så det var lite mer stängt än vanligt.

Vi hyrde en lägenhet hos Apartamentos La Palmera. På insidan var den riktigt fin, och vi trivdes där, förutom att det var så kallt inne. Att gå i shorts inomhus var bara att glömma. Långbyxor och fleecetröja var det som gällde. Det fanns en värmefläkt i sovrummet, och den använde vi flitigt på kvällar och nätter. Det fanns inte riktigt någonstans att sitta i solen och värma sig heller. Den smala balkongen vetter åt norr, och åt andra sidan skuggas uteplatsen av poolområdet, som ligger en etage högre upp. Dessutom luktade det faktiskt inte så fräscht på uteplatsen, och det där poolområdet var ruskigt sunkigt. Betyg för lägenhetens insida: 5 av 5. Betyg för lägenhetsområdet/utsidan: 1 av 5.

Vi såg knappt några turister alls i byn. Däremot när vi var ute på utflykter mötte vi andra turister, och nere vid badet. På El Hierro kan man inte ta sig fram med engelska – det är spanska som gäller. I mataffären såg det ut så här när vi skulle väga frukt och grönsaker. Tur att just frukt och grönsaker är det enda område jag har koll på på spanska :-)

Jag är verkligen glad att ha fått se El Hierro. Det enda jag är lite missnöjd med är att jag inte gjorde någon vandring i bergen. Men jag känner ingen direkt längtan efter att komma tillbaka – det är fortfarande i Valle Gran Rey på La Gomera som jag ska hålla till på vintern.

Middagsdejt

18 januari 2015Kultur, Mat, Valle Gran Reycasa maria, el baifo, restaurang, trummorJenny Forsberg

I dag åt jag middag på en av mina absoluta favoritrestauranger här i Valle Gran Rey – El Baifo i La Playa. Och då finns det ändå många riktigt riktigt bra restauranger här. Det är inte bara jag som gillar El Baifo, så är man flera är det en bra idé att boka bord i förväg.

Men en person – och även två ibland – brukar de ofta kunna klämma in. Då får man i allmänhet dela bord med någon eller några andra. Den här gången fick jag dela bord med en tysk kvinna som brukar vara med på sången på onsdagar.

Hon berättade att hon åkte till La Gomera för första gången på en tjejresa tillsammans med tre tjejkompisar. Redan nästa år fick den ena kompisen tillfälle att köpa ett hus – eller snarare ett ruckel – en bit upp i Valle Gran Rey-dalen, där det inte ens går någon bilväg ända fram. Året efter blev grannhuset ledigt, och en annan i kompisgänget köpte det.

Den här kvinnan har fortsatt att åka hit varje år. Ibland har hon bott i någon av kompisarnas hus, men på senare år har hon hyrt. Hon har två olika lägenheter som hon hyr – en lite större om maken är med och så sololägenheten som hon hyr när hon är här ensam. I år var maken med i tre veckor, och nu är hon här ensam i fyra veckor. Det är nu trettio år sedan hon började åka till Valle Gran Rey om vintrarna. Sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-)

Det är blåsigt och lite kyligare här just nu. Jag hade jacka på mig när jag var ute på kvällen, och nu regnar det ordentligt. Skönt att jag hann hem innan det började. Jag var nere och tittade på gänget som trummar på stranden i La Playa vid solnedgången. De brukar ställa in vid dåligt väder, men tydligen var det inte tillräckligt dåligt i dag. Alla trummare hade mössa på sig, och kvinnan som skulle göra eldshow efter trummandet såg ut att frysa ordentligt när hon tog av sig till kortärmad eldshowkostym. Dessutom lovade de att de skulle göra en kort show i dag och att vi snart fick gå in och värma oss :-)

En återkommande programpunkt: vandra till vattenfallet

17 januari 2015Valle Gran Rey, VandringvattenfallJenny Forsberg

Vandringen till vattenfallet här i Valle Gran Rey har jag skrivit om tidigare. Det är en vandring som jag gärna gör varje år. Jag beskriver den inte i detalj idag, eftersom jag har gjort det tidigare:

Gomera.nu: Vandring på La Gomera: Vattenfallet i Barranco de Arure
Jennys författarblogg: Vattenfallsvandring på La Gomera

Jag gillar den här vandringen, bland annat för att den är kort – den tar inte hela dagen i anspråk. I dag valde jag den för att det var en blåsig dag, och jag var inte säker på att jag skulle vilja vara uppe i bergen i blåsten. Nere i ravinen där jag gick märktes inga vindar alls.

Ett par saker som är bra att tänka på om du ska gå den här vandringen:

Underskatta inte svårighetsgraden. I den röda vandringsboken är den här vandringen klassificerad som röd, alltså medelsvår, och jag undrar om den inte till och räknas som enkel i någon annan vandringsbok. Tro inte på det. Den är svår. På väg tillbaka från min vandring i dag pratade jag med en tysk man som varit i Valle Gran Rey ett tiotal gånger (sa jag att La Gomera ger mersmak? ;-). Han berättade att han hört från en läkare i här Valle Gran Rey att vandringen till vattenfallet är den vandring där flest människor skadar sig. Det kan jag verkligen tänka mig. Kanske inte för att det är den svåraste vandringen utan för att det är den vandring som flest människor går, och som flest ovana vandrare går. Eftersom det är massivt skyltat till vattenfallet är det nog många som bara halkar in på vandringen – som jag själv gjorde första gången jag gick den – utan att ha rätt skor till exempel. Vilket leder mig in på den andra punkten:
Ha ordentliga skor på dig. Det här är en vandring som stundtals är både hal och blöt. Och mycket stenig och ojämn. Nästan hela vandringen går nere i ravinen som vattenfallet rinner i. Du går alltså precis bredvid vattnet. Ibland går du i princip i vattnet. Det här är den vandring där jag är mest nöjd med att ha ett par vandringskängor. Visst går det att gå den i gympaskor – det gjorde jag själv innan jag hade vandringskängor. Men jag möter alltid folk i sandaler på den här vandringen. Var inte en av dem.

En nyhet för säsongen var att det ställe där man tidigare har fått ta sig upp med hjälp av ett rep nu har fått en stege som gör det lättare att ta sig upp:

Jag har nog aldrig gått den här vandringen så tidigt på dagen. Jag började vid 10. Normalt tar jag chansen att inte masa mig iväg förrän en bra stund senare när jag vet att jag ska gå en så kort vandring. Jag var vid vattenfallet redan 11.30, och då nådde solen faktiskt ner där. Annars är det kallt där, men nu var det riktigt skönt när jag satte mig på en sten och åt lite frukt.

Vattenfallet är litet och puttrigt och liksom lite hemtrevligt. Undrar om det går att få in en film på det här? Jag gör ett försök:

Och så gick jag hem igen. En tretimmarsvandring från La Calera och tillbaka. Bor du nere i Vueltas så lägg på 30-60 minuter på det.

Lappar på stan och meditation

14 januari 2015Fritidsaktiviteter, Valle Gran ReyJenny Forsberg

Här i Valle Gran Rey finns det gott om anslagstavlor och andra ställen där folk gör reklam för sina aktiviteter. Jag stannar alltid och läser. Det är så jag har fått reda på de flesta av de aktiviteter jag går på här – alltså sjunga, dansa, meditera, yoga och sånt.

Det kan vara så att jag själv satte upp lappar på några ställen i dag :-)

För övrigt var jag på kundalinimeditation på Finca Argayall i dag. Det var skönt. En timmes meditation som består av fyra faser:

skaka
dansa
sittande (eller stående) meditation
liggande meditation.

Och de senaste dagarnas Calima har mer eller mindre släppt, så i dag var himlen blå igen. Härligt!

Mer Calima på La Gomera

13 januari 2015NaturcalimaJenny Forsberg

Sa jag att jag inte märkte av någon Calima? Då tar jag tillbaka det. Sedan tre dagar tillbaka är den här igen, och det är värre den här gången. Om jag inte visste att det var Calima skulle jag bara beteckna det som ”mycket disigt väder”. Jag ser solen på himlen, men den är bakom ett ordentligt lager med dis, som alltså är sand. Solen värmer fortfarande lite grann, och man behöver skydda sig mot den om man ska vara ute länge.

Jag märker alltså bara av att vädret är konstigt; jag besväras inte av själva luften. Jag läser i till exempel det här nyhetsinlägget från Teneriffa (länk borttagen pga trasig) att man ska dricka mycket vatten, undvika fysisk aktivitet och till och med hålla sig inomhus. Det där är inget jag har funderat på. Jag har tränat de senaste dagarna, även rört på mig utomhus, utan att känna något särskilt. Antingen är mina luftvägar helt okänsliga för sand, eller så är det här fortfarande inte så mycket Calima som det skulle kunna vara.

Det sägs att det ska bli bättre i morgon och att luften ska vara klar igen på torsdag.

Har du upplevt Calima? Inklusive andningssvårigheter eller bara att solen lyste svagare?

I dag pratade jag för övrigt med en person som är här i Valle Gran Rey för första gången och som inte alls var så begeistrad. Det var bra att bli påmind om att bara för att jag ser det här som mitt andra hem och helst aldrig vill åka härifrån, så är det inte säkert att det passar alla andra. Det är till och med helt säkert att det inte passar alla andra :-)

Valle Gran Rey – en plats för kreativa människor

12 januari 2015Kultur, Valle Gran Reyförfattare, kreativa människorJenny Forsberg

I dag träffade jag ytterligare en författare här – hon kommer ursprungligen från New York men har bott på många ställen i världen och bor nu i Norge. Hon är i Valle Gran Rey för första gången.

Valle Gran Rey är en plats som drar till sig kreativa människor, så det vore kanske snarare underligt om jag inte träffade några författare här. Det finns flera konstgallerier och häromdagen när jag var och handlade vatten i min närmaste lilla supermercado gick jag förbi en studio där en kvinna stod med penseln i högsta hugg och skapade.

Här hittar man även många musiker, och det är knappast en slump att det var när jag var här för ett år sedan som jag kom på att jag ville lära mig att spela gitarr. Hur det går? Jo då, jag jobbar på det :-) Jag lär mig helt på egen hand och är fortfarande larvigt mycket nybörjare, men det är galet roligt, och lite har jag allt lärt mig. Just nu har jag dock en paus eftersom jag inte har någon gitarr att spela på för tillfället.

PS Är du också författare eller intresserad av skrivande och kreativitet? På Jennys författarblogg skriver jag om sådant – välkommen dit!

Vandring på La Gomera: Lomo del Balo

10 januari 2015Valle Gran Rey, VandringJenny Forsberg

Dagens vandring blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade förväntat mig berg men det blev dal.

Min plan var att gå till Las Hayas. Det finns flera vägar dit. Jag följde min vandringsbibel den röda guideboken. Där finns en vandring, med nummer 25, som är en cirkelvandring med olika vägar till och från Las Hayas från Lomo del Balo, som är en bra bit upp längs huvudvägen upp ur dalen.

När jag kom dit hade jag gått i 45 minuter ungefär. Och eftersom jag gick uppför så var jag svettig och faktiskt redan lite trött. Här delar sig vägen och enligt vandringsboken ska jag ta av från huvudvägen och snart ta till vänster. Men den här vägen hittade jag aldrig. Jag har tidigare gått en väg till Las Hayas som måste vara en av de två vägarna som den här cirkelvandringen består av. I morse när jag letade här på bloggen försökte jag hitta blogginlägget om den vandringen, men jag gick bet. Först när jag redan befann mig på vandringen kom jag på att jag måste ha bloggat om den här vandringen på min vanliga blogg, innan jag började blogga om La Gomera separat. Och jo visst, här är blogginlägget om min vandring till Las Hayas. När jag läser det inlägget nu så tolkar jag det som att jag skulle ha fortsatt bilvägen uppåt en bra bit till för att hitta den vägen. Å andra sidan tror jag inte att det var den vägen jag letade efter, utan att det är vägen jag senare skulle komma ner på.

Men det här är efterhandskonstruktioner. Jag befinner mig fortfarande i övre Valle Gran Rey, i krokarna av Lomo del Balo, och letar efter vandring 25 i vandringsboken. Men det är fint även nere i dalen.

Där finns gott om odlingar, och jag går och drömmer om att ha en liten bit mark i Valle Gran Rey, den behöver inte vara större än min odlingslott hemma, där jag kan odla mango och avokado och lite roliga grönsaker.

De här terrasserna finns längs med hela dalen och är väldigt karakteristiska för Valle Gran Rey:

Men jag gick fel. Och så fattade jag det en bra stund senare och gick tillbaka. Och så gick jag fel igen.

Jag kom upp på huvudvägen och gick över den, och fattade inte varför det inte stod i vandringsboken att jag skulle gå över vägen. Note to self: om det händer en massa saker i terrängen som inte är beskrivna i boken så beror det på att jag har gått fel.

Så jag gick tillbaka igen genom odlingarna och så gick jag fel igen. Är det här verkligen vägen?

Nej, det var det inte den här gången heller. Nu hade jag varit ute i två timmar och började tänka att jag nog inte skulle hinna upp till Las Hayas och tillbaka den här dagen. Men jag ville ändå gärna hitta rätt väg, så att jag kunde gå den en annan gång.

Men nej, det var kört. Jag satte mig i en trappa med fin utsikt över palmer, berg och odlingar, och plockade upp min matsäck. Maten bestod av tabouleh, persiljesallad. Jag tänkte på hur gott det hade varit med ett glas färskpressad apelsinjuice till det. Jag har fått in det som vana att dricka färskpressad apelsin när jag äter den här salladen, eftersom c-vitaminen i apelsinen gör det lättare att ta upp järnet i persiljan (Samma sak som att man fick apelsinjuice till blodpuddingen i skolan, om du minns?).

Då kommer en man förbi och hälsar. Han önskar mig ¡Buen provecho!, smaklig måltid. Med sig har han en påse apelsiner, som verkar vara nyskördade från något träd i närheten. Han plockar upp två apelsiner och ger dem till mig.

Jag brukar säga att man får det man behöver, bara man vet vad man behöver – och kommunicerar det till sin omvärld. I det här fallet behövde jag tydligen inte ens berätta det för omvärlden. Men jag skulle inte lita på att det funkar med tankeläsning framöver också; jag tror på kommunikation.

Jag gick tillbaka ner i dalen längs huvudvägen. Jag kom ner till La Calera fyra timmar efter att jag hade startat. Där passade jag på att gå runt lite i de mysiga gränderna, när det nu blev en så kort vandring. Men egentligen var det en alldeles lagom lång tur för mig, och jag blev inte så där sliten som jag alltid blir annars. Fast det var ändå lite det här läget efteråt, softa i solen alltså:

Jag känner mig lite snopen över att jag aldrig kom upp i bergen, och jag förstår fortfarande inte var den där vägen börjar. Jag får nog försöka hitta den andra vägen, den jag gick förra gången jag tog turen till Las Hayas. Men om man bortser från snopenheten var det en fin tur. Det var roligt att se delar av Valle Gran Rey som jag inte har undersökt så noga tidigare.