Det här är en fortsättning på gästbloggaren Jonas Söderbloms inlägg. Del 1 publicerades den 11 februari. Jonas var nyligen på La Gomera med sin fru Cecilia och delar generöst med sig av sin reseberättelse här på Gomerabloggen. Här kommer fortsättningen:

Nästkommande dag skulle komma att tillbringas i bilen. Vi startade på förmiddagen och åkte först till San Sebastián – öns största stad som vi anlände till med färjan några dagar tidigare. Vi tog en promenad genom staden men tyckte inte att den var särskilt lockande så snart bar det av igen, bilen sköt fart upp bland molnen, genom tunnlar och förbi små samhällen. Snart passerade vi Hermigua och vidare till Agulo och Las Rosas. Där lämnade vi den vindpinade nordöstra kuststräckan och svängde in mot öns mitt igen, färden gick uppför tillbaka mot nationalparken Garajonay och ner på andra sidan innan vi nådde den numera ganska bekanta vägsträckan ner till Tecina vid Playa de Santiago.

Jag hade inhandlat en vandringsbok La Gomera and southern Tenerife – car tours and walks av Noel Rochford som jag suttit och dämpat min resfeber med innan vi lämnade Sverige. Vi ville ge den norra sidan av ön en chans också och i bergen kring Vallehermoso fanns det par intressanta vandringsleder. Vi valde den som gick upp till kapellet Ermita Santa Clara vidare längs bergsryggarna bort till Playa de Vallehermoso och tillbaka i en cirkel. Så vår näst sista dag bar det återigen iväg över nationalparken och ner på andra sidan, fullastade med mackor, frukt och massa vatten. Vi parkerade vid busstationen på det lilla torget i byns mitt och följde därefter exakt de instruktioner som angavs i guiden. På några bänkar invid torget satt ett gäng gamlingar och diskuterade högljutt, ett par ungar jagade varandra kring en lekplats med gungor och några män satt och blängde på oss när vi kom gående med våra ryggsäckar och kängor. De hejade dock glatt när vi nickade åt dem.

Vi gick förbi kyrkan och upp till den avsides belägna kyrkogården där guiden visade oss fram till en oansenlig skylt med orden ”Santa Clara” och en pil som vette mot den första lilla stigningen upp i bergen. Vi gav oss av och snart kändes det som om vi gick i någons trädgård, hade vi inte haft guiden i vår hand hade vi aldrig självmant vågat gå i den riktningen där vi snek utanför dörren till två ensamstående små hus. Till slut övergick stigen till en bredare led och i guiden läste vi att vi efter 40 minuter skulle komma fram till en reservoar och en rund stenlagd yta där citat; ”Falcons hover overhead”. Vi stannade vid denna stenbeläggning och tittade oss omkring och mycket riktigt; åtminstone två rovfåglar svävade i luften ovanför oss i den lilla dalen… – vilken magisk guide! Leden blev åter en stig när vi korsade en uttorkad flodfåra och vi klev rakt in i en flock getter som skuttade åt alla håll innan vi trampade vidare upp för den allt brantare sluttningen. Jag började få ”Arurevibbar” efter onsdagens tokvandring från VGR men stigen blev aldrig riktigt så utmanande och vi passerade en grönskande liten skog innan vi plötsligt stod på krönet precis nedanför toppen ”Teselinde” som nådde knappt 900 möh.

Vi passerade vid kanten av ravinen strax under toppen och kom fram till en utkiksplats vid kapellet Santa Clara med magnifik vy över havet västerut. Vid klart väder hade vi enligt uppgift kunnat se både La Palma och El Hierro men denna dag låg molnen tunga över havet. Bakom kapellet fanns ett litet grönområde där någon verkade bo – det fanns vattendunkar och kokkärl och på en sten hade man lagt ut frukt och öl tillsammans med en prislista. Vi såg inte till någon och valde att lämna platsen via en större grusväg som sakta men säkert tog oss ner mot lägre mark. Vi passerade ytterligare ett kapell (Ermita de Coromoto) och nådde efter ca 3 timmars vandring till miradoren ”Buenavista” med utsikt ner över Playa de Vallehermoso. Härifrån såg vi även ut över hela dalen upp mot Vallehermoso och hur molnen över de omgivande bergen sakta men säkert sänkte sig ner över dalen. Vi anade faktiskt med blotta ögat hur molnen sjönk och vi beslöt oss för att ta oss ner längs den sista utförslöpan innan de var över oss.

Nerstigningen var inte riktigt lika brant som den mot Valle Gran Rey men det var stenigt och vi ville inte hamna i en vit soppa där vi riskerade att inte se någonting framför oss. Så på väg ner för stigen slängde vi ett öga ut över havet och såg hur en väldig vit vägg plötsligt var på väg mot oss även därifrån, och en engelsman som vi mötte på stigen kommenterade det hela med ”Who put the sea on fire?”. Fem minuter senare befann vi oss omgivna av dimma och promenaden nerför berget blev lite vanskligare än vad vi hade tänkt oss från början. Trots detta fortsatte vi ändå att möta på vandrare som var på väg upp för berget, fast beslutna om att trotsa den dåliga sikten. Vi kom säkert ner till asfaltsvägen in mot Vallehermoso och gick i lätt duggregn längs den botaniska trädgården vid dalens botten och efter 4,5 timmar var vi tillbaka vid bilen.

Sista dagen tog vi en kortare promenad längs kusten, österut från hotellet. Vi passerade tre mindre stränder och nådde fram till en dalgång med bananplantager och betande getter. På många platser – framför allt vid stränderna – såg vi en mängd små tält uppsatta i skydd av buskar och naturliga grottor i bergen. Speciellt vid en strand där vi räknade till över 20 tält vilket såg ut som ett väl fungerande litet samhälle med eldstäder och klädstreck och matplatser. Vi beslöt oss för att inmundiga lunchen vid en av dessa stränder men satte maten vrångstrupen då vi plötsligt såg oss omgivna av ett gäng nakna människor som ogenerat kastade sig i havet. Inga konstigheter, ingen blygsel – vi käkade upp vår mat och drog oss rodnandes tillbaka mot vårt väldigt påklädda hotell.

Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

I dag har jag finbesök här på Gomerabloggen. Gästbloggare är Jonas Söderblom, som nyligen var på La Gomera och vandrade tillsammans med sin fru Cecilia. Missa inte de fina bilderna. Extra spännande, tycker jag, att läsa om vandringar på delar av ön där jag själv inte har vandrat, eftersom jag inte är bilburen och därför i allmänhet bara vandrar i närheten av Valle Gran Rey. Här kommer första delen av Jonas berättelse:

Jag och min fru lämnade Sverige i slutet av januari 2015 för att tillbringa en vecka på den lilla ön La Gomera, en resa i avslappningens och motionens tecken. Det här blev starten på mitt 40-årsfirande som är tänkt att pågå med flera resor under året, b.la med en resa till Bruksvallarna i Härjedalen under sommaren samt en tur till Skottland under tidig höst. Resan mot La Gomera omfattade en något utdragen transfer från ön Teneriffa, allt som allt tog det 15 timmar innan vi stupade i säng på hotellet invid Playa de Santiago. Allt hade dock gått smidigt trots den långa restiden.

I soluppgången morgonen efter bekantade vi oss med omgivningarna och hämtade ut vår lilla hyrbil som utan knussel skulle komma att släpa oss runt nästan hela ön under veckan som kom. Vi åt en rejäl äggbaserad bufféfrukost, snörade på oss kängorna och satte oss att köra upp till Garajonay på slingriga vägar – en resa som på bara en halvtimme förflyttade oss från strålande solsken och dryga 20 grader till dis och dimma och en snål vind som fick oss att inse att kortärmat inte var att tänka på för stunden. Solen kämpade sig dock fram mellan dimsjoken medan vi rustade oss med polotröjor, jackor och långbyxor.

Trots det något kärva klimatet på dryga 1000 m höjd var det en hel del folk i omlopp uppe i bergen. Vi mötte flanörer i finkläder och flipflop, leriga mountainbikecyklister och tyska vandrare med gåstavar i högsta hugg. Även en brittisk joggare som sprang om oss på vägen upp mot högsta toppen (1484 möh) där dimman låg tät. Vi fortsatte därför ner på andra sidan och mötte solen igen när vi kommit ner ett par hundra meter. Längs återfärden mot parkeringen mötte vi flera arbetslag som höll på att såga ner och flisa träd som förstördes under den stora skogsbrand som härjade i nationalparken för ett par år sedan. Dessa arbetslag fick ideligen avbryta sina åtaganden då vandrare och cyklister i en strid ström passerade deras arbetsplatser. Två timmar senare var vi tillbaka vid bilen och vi for rakt ner till solen på Playa de Santiago igen. En risotto med skaldjur och en kall öl senare låg vi vid poolen och laddade för den betydligt mer krävande uppgift som vi stod inför kommande dag.

Utrustade med kläder för alla former av väder samt matsäck och mycket vatten körde vi via bergen ner till Valle Gran Rey, en resa på en dryg timma. Vi parkerade bilen invid vägen i höjd med Ermita del los Reyes och promenerade nerför dalgången ca 1 km till den branta stigning som inledde vandringen bort mot Arure, inspirerade av Jennys inlägg och beskrivning av turen på Gomera.nu. Knappt hade vandringen börjat i morgonsolen på sluttningen innan den långärmade tröjan åkte av och svetten började rinna. Det tog en dryg timma uppför innan vi nådde det ensamma trädet ovanför VGR och kunde äta välförtjänta mackor samt språka med en pigg engelsk herre som liksom skuttade runt däruppe utan minsta antydan till trötthet efter den våldsamma stigningen. Vandringen fortsatte längs med sluttningarna till vänster om huvudstigen vidare över krönet och utsikten blev allt mer imponerande. Vi såg serpentinvägen ner mot dalen med bilar som små glittrande prickar i solskenet och på andra sidan dalen hängde stora vita moln på toppen av bergsväggarna. En regnskur med en kall efterföljande vind kom över oss och vi bylsade på oss igen, bara för att snabbt åter bli svettvarma.

Så höll vi på resten av vägen fram till byn – av och på med kläder i takt med att vädret skiftade mellan sol, moln, regn och sol igen. Vi nådde en grusad bilväg som tog oss den sista biten in mot Arure och vi vände då vi fick asfalt under våra fötter och begav oss tillbaka samma väg som vi kom. Vi trodde att hemvägen skulle gå enklare då vi redan gjort den värsta stigningen upp ur dalen, men nerstigningen skulle visa sig bli en minst lika stor pärs. Knäna värkte och trötta vrister fick slita ont över det ojämna underlaget innan vi 5,5 timmar senare lastade in våra ledbrutna kroppar i bilen igen. Trötta men stolta över ett gott dagsverke somnade vi redan innan kl. 21 den kvällen…

Vi hade tänkt vila dagen efter men konstigt nog kände vi oss fräscha efter våra nära nog 10 timmars sömn (!) så vi stack iväg upp i bergen igen. Denna dag var det dock riktigt dimmigt och kallt på hög höjd så vi letade upp en vandringsled som inte var alltför lång i Laguna Grande och parkerade bilen innan vi gav oss av ner i den skyddande lagerskogen.

Det var som att gå in i ett svalt växthus, helt vindstilla och tyst sånär som på någon enstaka fågel som satt och pep inne bland de fuktiga träden. De första 20 minuterna av promenaden var magiska, sedan sprack skogen upp i en stor glänta och vi bevittnade ytterligare hur hårt branden slagit mot omgivningarna. Ett arbetslag med skogsarbetare satt och kurade i en vit pickup och nickade åt oss medan vi fortsatte uppför i terrängen via en ganska sönderkörd grusväg. Överallt fanns det väl utmärkta stigar som verkade leda till i stort sett alla delar av ön och möjligheten att ta sig fram till fots även över de mest kuperade och otillgängliga platserna på ön lockade. Men vi var ej utrustade för några större vildmarksäventyr så snart stod vi på parkeringsplatsen igen och vände tillbaka mot kusten. Vi återfick värmen med hjälp av bad och sol och började smida planer inför kommande dag. På kvällen fascinerades vi över kaoset under buffémiddagen – finklädda damer och herrar som trängde sig samt gärna åt med händerna direkt från de framdukade faten. Vi åt upp snabbt och retirerade till vårt rum.

/Jonas & Cecilia Cramby Söderblom februari 2015

Fortsättning följer i del 2, som kommer på fredag.