Jag har gått upp för Barranco de Argaga, Argaga-ravinen alltså, två gånger tidigare. En gång med mina sångvänner när vi inte hade en aning om vad vi gav oss in på, och en gång ensam (vilket jag inte rekommenderar).
Argaga-ravinen är en av mina favoritvandringar här i Valle Gran Rey. Den har nummer 31 i den röda vandringsboken. Den är markerad som en svart led, svår alltså. Och den är svår på riktigt – en av de svåraste vandringarna här. Men den är så rolig! Det är mycket klättring, där man behöver använda både händer och fötter och ta sig upp.
Nu var det tre år sedan jag gjorde den här vandringen sist, och min trasiga kropp har blivit ytterligare skröplig på den tiden. Då gick jag upp till Gerián, vidare förbi Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe och ner till vänster i Argaga-ravinen igen för att sedan gå över berget och så småningom komma ner vid kyrkan Ermita de los Reyes nära Casa de la Seda. Det tog mig runt sju timmar då.
Numera ska jag inte utsätta mig för så långa vandringar, och jag hade nog inte tänkt göra den här vandringen i år, men så började Ingalill prata om den, och då blev jag riktigt sugen. När hon dessutom ordnade skjuts från Gerián var saken klar. Hennes make hade hyrt en bil och kunde komma och hämta oss. Det var för bra för att avstå. (Annars är det inte obligatoriskt att gå hela vägen ner till Valle Gran Rey igen, det går att gå till Chipude eller El Cercado och ta bussen ner.)
Barranco de Argaga är den ravin som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården. Det är en rolig och annorlunda väg redan från början. Innan vi började det första – och nog det värsta – ordentliga klätterpartiet tog vi en kort fikapaus. När vi satt där så fick vi se en brunbränd, vältränad och senig man komma skuttande ner för berget. Vi funderade på var han kunde ha startat – han kunde väl inte ha gått hela vägen ner för ravinen redan? Klockan var bara tio på morgonen. Och vem kan ens klara av att gå nerför Argaga-ravinen? Det är tillräckligt svårt att ta sig upp för den.
Det visade sig att mannen, som var österrikare, inte bara hade gått ner för ravinen. Han hade startat halv sju nerifrån La Calera, gått upp för berget hela vägen upp till Gerián och sedan ner för Argaga-ravinen. Say what? Han berättade att han bor här i Valle Gran Rey och gör den här nätta vandringen cirka två gånger i veckan. Snacka om bergsget!
Vi inledde klättringen upp för berget. Vi tog gott om tid på oss och framför allt tog vi många pauser. Jag smååt hela dagen och var ändå tokhungrig. Vi hade den stora grottan som etappmål för att stanna och äta lunch vid. Som jag mindes det så är det den bästa lunchutsikten. Det visade sig att det ställe där jag brukar äta lunch inte var den grottan utan en avsats ett par hundra meter före den. Därefter kommer grottan. Vi pausade på båda ställena, och jag skulle säga att den första avsatsen är ett bra lunchställe om det är en kall vinter som förra året. Där kan man sitta i solen och värma sig. Om det är varmt som den här vintern så är det däremot inte dumt att fortsätta en liten bit till och sätta sig i skuggan i den stora grottan – och det går att sitta i solen där också om det skulle vara så.
Sista timmen av vandringen kroknade jag ordentligt. Jag fick håll och hade inte konditionen med mig alls.
Inklusive pauser tog det oss fem timmar att gå från Finca Argayall till Gerián. Gissningsvis var 3,5-4 timmar av det faktisk vandringstid. Den röda vandringsboken säger att det ska ta 2 timmar och 45 minuter. Om du ska gå från La Calera får du lägga på en halvtimme. Enligt boken ska det ta 5 timmar och 45 minuter om man fortsätter hela vägen över nästa berg och ner över Valle Gran Rey igen. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det skulle ta för mig om jag skulle göra det nu. Tio timmar med pauser? Nej, det kommer inte att hända igen.
Taxiskylten på sista bilden nedan tror jag bestämt att jag har haft med förr. Det är det första som möter när man äntligen kommer över bergskanten och upp till Gerián. Onekligen smart marknadsföring.
Vi blev upphämtade i Gerián. Så lyxigt! Därefter åkte vi till Chipude och åt vattenkrassesoppa, en specialitet här på La Gomera, som man strör gofio, rostat majsmjöl över om man vill. Jag mådde inte helt bra efter vandringen, utan fick ont i magen. Och det hade jag sedan nästan hela kvällen. Ytterligare ett tecken på att jag inte ska göra så långa vandringar längre. Jag gissar att jag överansträngde mig, helt enkelt. Det var en varm och stundtals solig dag dag, och jag kunde helt klart ha haft mer vatten med mig än vad jag hade. En dryg liter drack jag under vandringen, och sedan hade jag mer vatten i bilen så jag kunde fylla på lite mer efteråt.
Men jag är ändå nöjd med vandringen. Lite magont fick det vara värt. Och i dag känns det bra i kroppen; jag är inte alls lika sliten i benen som jag har varit efter de andra vandringarna jag har gjort i år. Min kropp verkar klara bättre att klättra än att gå.
Jag vet att många avråder från att gå Argaga-ravinen, och det händer nog nästan varje år att någon dör eller skadar sig illa av att gå den i dåligt väder. Du måste själv fatta beslutet om du ska gå den. Det jag i alla fall kan rekommendera är:
- gå den absolut inte när det regnar eller är blött på marken eller om det finns risk för regn – kolla väderprognosen
- gå den absolut inte nerför (om du inte är en österrikisk bergsget)
- gå den inte ensam (Ja, jag vet att jag har gjort det, men det betyder inte att jag rekommenderar det. Det är en led som inte är särskilt trafikerad; vi träffade om jag minns rätt bara tre människor på hela dagen.)
Här kommer lite bilder från vandringsdagen. Foto på mig: Ingalill Andreasson.
